ma i åtanka, och jag tror detta iäfven vara fallet med hr Edlund: åtminstone förklarar Stockholms-Posten så för i Lördags, ehuru denna afsägelse väl icke, som nämnde tidning låter påskina, skall ensam för sig hafva vållat den stora meningsskiljaktigheten. De som önskade hr Edlund till medlem af första kammaren lära väl ej hafva varit så talrika. Hr Bergfalk anses af de flesta för gammal, hr Lindroth för ung, och hr Roos har också alltför få röster att påräkna, ehuru man allmänt erkänner hans duglighet på den plats han innehar. Grefve Björnstjerna har ej heller stora utsigter, a kanske synnerligen af den orsak, att han på riddarhuset var en motståndare till representationsreformen, möjligtvis äfven derför att man tror det han kanske snart blir förflyttad till en chefplats i ett militärdistrikt utom hufvudstaden, ett klent skäl, hvaremot invändningen, att grefve B. aldrig just visat några framstående politiska egenskaper, är så mycket mer talande, men gäller äfven mot flera andra kandidater. De trenne återstående skulle alitså vara hrr Almgren, Berg och Wistrand. Protektionisterne, hvilka hafva ett parti äfven inom Stockholms stadsfullmäktige, utveckla stor verksamhet för att få hr Almgren vald, och just derför motverkas detta val af alla, som ej äro protektionister. Det sistnämnda partiet anser det vara en olycka, att ej säga en skam för vår liberala hufvudstad, om en så prononcerad motståndare till det fria utbytet, som hr Almgren ständigt visat sig vara, skulle i första kammaren representera denna hufvudstad. Partiet delar sig, som det nu tyckes, mellan hr Berg och hr Wistrand. Mot den förstnämnde, hvilken för öfrigt sannolikt skulle anses som en prydnad för kammaren, anmärkes dock, att han redan såsom konungens rådgifvare har sslite inom representationen, äfven om han lej är medlem af densamma, och mången sinner det tillräckligt att justitieministern sredan representerar hufvudstaden uti ifrågavarande kammare, utan att man skulle behöfva för samma stad der placera ännu Jen medlem af konseljen, så mycket mindre som öfverståthållaren, hvilken står om ej egentligen regeringen, dock konungen mycket nära, äfven är Stockholmsrepresentant inom samma kammare. Statsrådet Bergs anhängare mena dock, att det sannolikt ej dröjer så länge innan frih. De Geer träder ur konseljen och att således det nyss anförda skälet mot hr Berg ej längre blir gällande, hvilket från motsatta sidan likväl betraktas såsom endast ett löst antagande utan tillräcklig förmåga att inverka på frågan. Huru många fullt pålitliga anhängare hr Wistrand verkligen eger, är ännu svårt att säga, men det ser ut som vore de ej särdeles talrika. Hr W. är icke protektionist, det är sannt; han är också en förmåga i flera afscenden, men en man med inflytande är han just icke. Ni finner alltså, att man ännu icke kommit långt med hela saken, fastän valet förestår redan nästkommande Tkorsdag, och visst är att man ej hoppas mycket på morgondagens förberedande sammankomst hos stadsfullmäktige. Lika visst är dock, att procektionisterna göra stora ansträngningar för att drifva sin kandidat igenom, och det partiet har vanligtvis långt större sammanhållning, än det andra. Enda utvägen att kraftigt motverka det ihärdiga protektionistiska sträfvandet är, att de liberala, med bortkastandet af personliga sympatier eller antipatier, förena sig om en kandidat, antingen någon af de ofvannämnda, som har de minst dåliga apparenserna, och det vore väl statsrådet Berg, eller hellre någon ny, på hvilken man kanske hittills alldeles icke I tänkt. Uppriktigt sagdt, ser det dock mörkt ut med att få en sådan sammanhållning denna gång i stånd. Men besynnerligt vore väl, om Sveriges hufvudstad skulle vara så fattig på sjelfständiga och oegennyttiga kapaciteter, att man antingen skulle nödgas välja ytterligare en medlem af regeringen eller taga till representant en person, hvilken möjligtvis är en kapacitet, men som vill gå i retrograd riktning. Det är onekligen politiken som står främst på dagordningen, riksdagen och valet till Första kammaren, men detta hindrar ej att man äfven sysselsätter sig något litet med teatern, icke så mycket med den ,stora teaterfrågan, som ej mer med den frågan, om ,En Konung, det nya skådespelet, hörer till teatern eller till det akademiska äreminnet. Erkännas måste, att hr Wijkanders ifrågavarande pjes väl — 822— —