Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1870, sida 3

id la ill ns på n, fhvilken slatvinnan bär om dagen. Med det utslagna håret, den halfblottade barmen, de brokiga täckena, svagt be ysta af den i taket hängande Jampan. lära de framställa en bild af egendomligasie art. Larnen uppfostras äfven i harem, men om denna sida af saken vet jag ingenting att berätta. Om morgonen sammanrullas åter täckena, slafvinnorna börja sitt arbete med tvättning etc., sultaninnorna halfsoltva öfver en fransk roman, och sålunda går tiden enformigt och dödande tråkigt på detta ställe, der intriger och lömska försåt fylla tomheten i ett lif utan mening och utan mål. Du kan tycka, käre läsare, att det var litet jag hade att berätta om harem, men mycket låter sig ej säga om detta hem för lättja och tomhet, när man ej vill taga fantasien till hjelp, och jag ville hellre, att det lilla jag erfor, skulle afspegla den reella verkligheten, än jag ville försöka att förgafves konkurrera med lord Byron. kRopslantinopet och dess bundar. I ett bref till D. A. sian br 1. D. skritves bland anvat: Vi hafva i dag vandrat in i sjelfva Stambul. IIvilket bvimlarde lit, hvilken rorlighet, bvilken omvexling af orieutaliska drägter af alla slag mellan dessa låga trähus, hvilkas mörka väggar omgifra de trånga gatorna! Det är en enda, oändlig, alltid rorlig tafla — ett kaleidoskop, men af Jetvande figurer, som vid hvarje steg fängslar ditt öga och ditt intresse. Ilvad skola vi fasthålla i detta vexlande skådespel, som ej ett ögonblick står stilla? Denne fruktsäljare, hvars åsna nästan j dignar under vigten af dadlar och kokosnötter, under det ban sjelf med hög röst skriker ut sina varors förträfilighet? Denna dam, som dold under slöjan bäres i sin portechaise af två bärare? Denne kalkonvaktare, som belt lugnt sitter i en vrå och vaktar sina kalkoner, rokande sin vattenpipa, under det ett långt, långt spö håller hans vingade hjord samlad kring honom — dess mäktiga centrum? Dessa två älskande, som dragit sig tillbaka till sörgården af en stilla moskG och der sitta försjunkna i hvarandras betraktande? Denne armeniske bonde, som leder en vacker vädur med lång, mot jorden hängande ull och fet svans emot dig och, då du betygar din glädje öfver baggens utmärkta ull, gör ett tecken öfver halsen och antyder, att han är villig att skära halsen antingen af dig eller af baggen för billigt pris? Eller denne kopman, som gravitetiskt stiger ur sin bod långt ut på gatan och der med bög röst berättar för mängden, hvilka kerrliga varor och hvilket godt pris han håller på dem? Eller denne helige maj rabut. som, mumlande sina böner, skrider fram genom den ödmjukt åt sidan vikande massan? Eller den praktfulla officeren med krokig sabel, Som rider ut för att föra depescher till Dolmabagdsche? Eller de vilda hundarne? Ja, låtom oss börja med hundarne, de bilda ett rätt intressant kapital i Konstantinopels gatfysioINOM. I Man hade berättat mig mycket om dessa hundar, och alla berättelser hade varit eniga i, att hundarne i Konstantinopel vore vilda bestar med stor roflystnad, och att man ej vore säker för att angripas af dem, i synnerhet i förstäderna. Jag har pu haft äran af deras speciella bekantskap, l och jag kan försäkra, att de europeiska berättelserna äro mycket öfverdrifna. Hundarne i Konstantinopel hafva deremot andra : egenskaper, som göra dem intressanta. De tillhöra alla en och samma klass, äro gråbruna, med raggiga, ollartade hår, af medelstorsek och se ytterst jattiaa ut. Emedan de Jefva i vildt tillstånd, måste de söda sig på ett af två sätt, som i civilisserade sambällen äro otillåtna, genom funna saker eller genom stulna saker. För hundarnes moraliska medvetande sammanfalla dock dessa två kategorier till en, men ej så för det turkiskt-menskliga eller turkiskt-omenskliga medvetandet: der medför stöld straff, och denna sats appliceras äfven på hundarne. Sålunda är det så långt ifrån, att bundarne i Stambul äro de förföljande, att de tvärtom äro de förföljda -de äro ,,samhällets solycksbarn — Jes miserables. Men inom sig bålla de sträng ordning. De hafva sina bestämda qvarter och bilda strängt afsöndrade samhällen. Har en hund, som tillhör en annan jurisdiktion, kommit in i ett qvarter, dit ban ej hör, och i synnerhet om han der tillegnat sig något genom tynd eller stöld, så anger den första af qvarterets hundar, som han träffar, honom genom att skälla och tjuta af full bals, tills en mängd af hans kamrater infunnit sig, hvarefter de på det förskräckligaste sätt angripa den olyckliga varelsen, som slutligen, förföljd af de andras skällande, Jomar af tjutande och med svansen mellan benen. Deremot respektera de eganderätten sinsimellan, så att den, som funnit ett ben eller stulit ett stycke kött inom sitt eget qvarter, får behålla det oåntastad af de andra. Ar deras hunger stor, så samla de sig kring den lycklige, men vänta tåligt, tills han delar med sig. En meritförteckning, karakteristisk för sin tid, finnes i Stiermanska samlingarne å akademiska biblioteket i Upsala. Den är af följande innebåll: Peter Häll, son af Erik Iläll, inspektor öfver kronogodsen i Ingermanland, och Kristina Piper, syskonbarn till kgl. rådet grefve Karl Piper; (hon blet under kriget med Ryssland förd i fångenskap till S:t Petersburg och jemte sin svägerska Stina Häll upptagen i kejsarinnan Katarinas hof, der hon dog). Peter föddes 1650 den 29 Juni i Ingermanlad; volontär vid generalmajor Henning xudolf Horns regemente i Narva 1702; underofficer derstades 1703; fänrik vid Tavastehus läns ständiga regemente till tot 1706; afstraskad i Viborg för begången stöld och bedrägeri ur magasinet med nio gänger gatlopp och sänd till Marstrand 1707; blef fänrik af Skaraborgs regemente 1711; regementsqvartermästare derstädes 1713; kapten derstades 1719: transporterad till regementsqvartermästare 1719; blef s. a. den 17 Oktober adlad med namnet Mannercreutz; fick, för det han sedermera tjent redligen och väl, restitutio honoris et fama återfick heder och ära 1721 den 28 Juni; afsked s. å. den 13 Juli; död på Esbjörnstorp 1753 den 20 Aug. Gilt 1713 den 21 Juni med Märta Beata Ugla, dotter af ryttmästaren Gustaf Ugla. Således gick man på den tiden så långt uti att skaffa sig anhängare på riddarhuset, att man i adligt stånd ,, upphöjde till och med för stöld straffade personer, åt hvilka man först ett par år derester återgaf ,,heder och ära. — Slägten Mannercreutz blef emellertid aldrig introducerad på riddarhuset. Medlemmar af familjen lefde ännu 1772 n Jyckträff. Vid danska klasslotteriets sednaste dragning utföllo 50, 000 1bar på en lottsedel, som blifvit försåld på ön Lalster. Jotten var förlelad i 2 och 24 lotter; den halfva lotten var åter lelad i två delar, hvarat den ena tillhörde en mjölhandlare på landet, som var i fattiga omständigheter, och den andra en parcellist. Den ena Y. otten var likaledes delad i två lotter, hvaraf den na tillhörde en enka, som lifnärde sig med sömad, den andra en äldre piga; den andra 14 lotten far delad i tre delar, tillhörande eu malttillvercare, en dräng och en piga. Penningarne blefvo lltså fördelade till tre personer, som hvar och en hög grad beböfde dem. Fotaregossen i konventikeln. En ,,UpsalaPostens korrespondent meddelar följande: 8 dennes höll en baptistisk vinkelpredikant . k. bibelsörklaring i Söderby i Alunda. Då det sick alltför uselt, blef den lille sotaren orolig och vörjade skrufva sig pu stolen, der han satt. Han ökte stilla sitt blodiga svärd, men då föredraget ysef af allt sämre beskaffenhet, tog han till orda: