Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1870, sida 2

sten — allt för de trenne kronornas skuld .. dessförinnan skall ingen flyga bort med dem! Nej ingen! hören I det, jungfru Karin ! — Kunnen I se det nu, herr Erik, ... I skullen föga lyssna till mina ord, fastän de äro vänneord! Erik såg åter på henne, och blixten i hans öga liksom försmälte, och det var som om en barnasjäl tittat fram ur hans hjertas djup. — Ett skenbart rof kan stundom vara räddning — fortsatte lion — och jag känner förvisso, herr Erik, så ofta som jag hört eder tala derom med min fader, att I viljen detsamma, som han och som hvarje riddare, — gå i döden allt för de trenne kronornas skuld. — Ja, ja, stoltsjungfru — utbrast Erik högtidligt och höjde sin hand — det är min brinnande bön till Guds moder och S:t Erik konung, och de skola föra min bön inför den allsmäktiges thron, det är mitt vissa hopp! Men Karin fattade den utsträckta handen och slöt den i begge sina, och en flamma af outsäglig fröjd tändes i hennes sköna ögon. IIon var en sannskyldig fridsjungfru, der hon stod, och oemotståndlig. Som Hagbard, sedan han i hjeltevrede slitit sönder de hårdaste fjettrar af jern, lät binda sig med ett hårstrå ur sin älskade Signes lockar, så bands Erik Puke, den häftige, otämjelige mannen, af stolts Karins blickar och ord. En hög, ridderlig gestalt visade sig på tröskeln till ytterdörren i samma ögonblick. Det var marsken, och hans öga fästades på herr Erik och skön Karin, och en plötslig rodnad färgade hans vackra anletsdrag, när han såg, huru eldigt jungfrun fattade herr Eriks hand. Ingendera af de samtalande märkte honom, och för ögonblicket befann sig icke heller någon annan i salen, som kunnat väcka värdens uppmärksamhet på ankomsten af hans mest betydande gäst. Kanske hade let dock varit för den senare mindre kärt, ty han