Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1870, sida 1

af de unga anletena, men som tycktes stärka en förutfattad mening i sammanhang med det gängse talet, att Karin skulle blifva herr Eriks husfru. Man fann också derför hennes beteende helt naturligt, då hennes hjertans kär stod tätt invid henne, och de unga slickorna fortsatte sitt lifliga samtal och nöjde sig med de genmälen, som kunde vinnas af den för alla kära Karin. — Veten I väl — hördes den mörke riddaren halfbögt yttra — hvem som hindren marsken att komma til eder, herr Erik? ... Det är Herman Berman! Detta namn utöfvade ett märkbart lugnande inflytande på Erik, och han genmälte utan något tecken till misstro: — Den mannen månde gerna uppehålla marsken, så länge han gitter... redligare och trognare bjerta klappade knappast vid Engelbrekts sida... — Men I skolen dock se, att Herman blifver marskens man! — Och hvad mera, Broder Svensson... står marsken vid sitt ord, så blifva väl hans män litet hvar, menar jag! — Det lärer väl — svarade Broder Svensson — komma att visa sig nu 1 Söderköping på det möte, som de ädle herrarne i Kalmar hafva beslutat skola stå der med konungen nu vid Michelsmessan ... det lärer väl då visa sig, om marsken kommer att stå vid sina ord, eller ej. Två saker kunna inträffa. Antingen kommer konungen och det vore hvad jag önskade, ty då skulle den gamla dansen spelas upp igen, och då vore vi båda, I och jag, herr Erik, de ende, som med kraft kunde föra riksens svärd i Engelbrekts fotspår, ty I kunnen tro mig, att marsken skulle vika undan som räfven för ett koppel goda hundar. Detta är det ena. Det andra, och det är det sannolika, är, att konungen icke kommer, och hvad blir då följden?