Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1870, sida 1

om enighet mellan svenska män för att kunna sullborda Engelbrekts verk, och han fann det stundom helt naturligt, att Carl sökte vinna Engelbrekts vänner. Ett medel, som härvid stod Carl till buds, var att framhålla stora förläningar såsom sina vänners gifna vinst, en sak, hvarför hvarje sveusk herreman under dessa tider var svag. Hoppet om en större förläning, helst ett slottslän, var något som icke ens Erik Puke kunde motstå, åtminstone så länge som han trodde på Carls tal att han verkligen ville träda i Engelbrekts fotspår och rädda riket från utländskt förtryck. a I denna ställning befunno sig sakerna, när herr Erik bjöd till gästabud hos sig så väl marsken som hans i Stockholm befintliga vänner och fränder. Allt var Just och gamman i gästabudshuset, när riddar Carl Ormsson med sin husfru, fru Ingeborg Bengtsdotter, och sin dotter, jungfru Karin, inträdde, och herr Erik, som kom dem höfviskt helsande till mötes, var idel strålande glädje och vänlighet. Man väntade blott på marsken, för att sälta sig till bords. Medan man under inbördes samtal afbidade marskens ankomst, anlände emellertid en af hans svenner med bud till herr Erik, att han (marsken) ej kunde iufinna sig förr än senare, men att herr Erik icke derför skulle göra sina öfriga gäster någon omak för hans skuld. Karin, som trogen sin föresats icke släppte herr Erik ur sigte, märkte, huru han skiftade färg, när han mottog marskens bud, och när han sedan vände sig om och hans öga mötte en lång mörkklädd riddares, som befann sig tätt bakom honom, utbytte de en blick, som icke behagade henne. De båda männen stodo icke långt från henne, och hon hörde hvarje ord, som de sade, ehuru hon derigenom måste lemna mången af de kringstående jungfrurnas frågor obesvarade, något som framkallade ett förstulet leende på mera än ett