Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1870, sida 1

sak. IIan hade icke långt till svärdfästet, hvad heller som var, och huru öppen han var för intryck och lätt att leda af en sådan man som Engelbrekt, lika omöjligt var det för honom att böja sig för någon annan af sina likar. Det behöfdes blott en skymt af begär hos marsken att sätta sig i besittning af makten, så uppslammade herr Erik och glömde allt utom sin yrede. När marsken vann Nyköping, fordrades det hela hans makt öfver den hete, men det oaktadt alltid ridderlige herr Erik att stäfja hans uppflammande vrede och misstanke. När han sedan efter återkomsten från Wadstena till Stockholm kallade till sig herr Erik Nilsson (Gyllenstjerna) och förkunnade honom beslutet om stilleståndet, och sedan han derefter mottog Engelbrekts svenner, hvilka till honom öfverlemnade Örebro slott, hade knappast någon åtgärd från marskens sida längre kunnat hålla honom tillbaka, om han icke aildeles oförmodadt fått en bundsförvandt i den gamle drotsen, herr Krister Nilsson, som kort efter Wadstenamötet kom öfver från Finland i sällskap med biskop Magnus Olofsson (Tawast) från Åbo. Det föräudrade väl icke riddarens beslut, men det vållade ett uppskjutande af dess verkställande, emedan han insåg, att han behöfde större makt att möta båda dessa herrar, och emedan han gaf sig ro att besinna de rya förhållanden, som nu inträdde. En omständighet till, som i sin mon tilltalade Engelbrektsvännen, var den, att drotsen var känd som en vän af kovung Erik, och att till följd deraf, om han tvingade marsken till en förening med drotsen, utsigterna för konungen att återvinna riket blefvo större. Så drogo de utsedda herrarne af rådet ned till det beramade mötet i Kalmar, och marsken begagnade med klokhet den tid, han derigenom vann, att återställa det goda förhållandet mellan sig och herr Erik Puke, så godt sig göra lit. Och sådan var herr Erik, att han lyssnade till talet