Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1870, sida 1

ne dock gaf det besked, som man har svårt att komma ifrån, att då man icke erhölle någon bellällning, så förefunnes ju ingen behålllning. Till debatternas företeelser af någon märklighet hörde för öfrigt det öfverraskande, att en representant från Karlskrona, bärande till på köpet det i represenstationens förhandlingar om marinanslagen icke okända namnet Palander, uppträdde för att upplysa, det på femte hufvudtiteln sskulle kunna göras rätt betydliga besparingar, hvarom han förmälde sig ämna väcka serskild motion. Jag bör heller icke lemna oanmärkt den skicklighet och framgång, med hvilken d:r Rundgren begagnade tillfället att framträda med ett , maiden Ispeach, som tillskyndade honom starka bifallsyttringar. Komminister Törnfelt, densamme som gjorde sig bemärkt sör en rätt stänkvärdmotion vid ÖOstergötlandslandsting, rör. folkskolan, fällde några nog kuriösa yttI randen om erkebiskopens pension. Han kunsde icke tro, sade han, att framställningen härrörde af dogmatiska skrupler, ej heller från svårigheten att sköta embetet, dervid erkebiskopen ju hade att påräkna domprosstens biträde. Snarare förmodade han då att det härrörde från den anti-biskopliga vind, som för närvarande blåste öfverallt si landet. Hvad hr Törnfelt härmed ville säga i afseende på sjelfva frågan, lemnar jag osagdt; nog af att d:r Rundgren fann kammaren benägen att ljudligt instämma med honom, då han förklarade sig nödsakad att icke låta utan en protest passera försöket att kasta ett skimmer af löje öfver en man, som användt hela sitt lif i vetenskapens, kyrkans och staters tjenst, och som nu af samvetsbetänkligheter, med afseende å sin förmåga att vid uppnådda 75 års ålder rätt sköta sitt kall, föranledts att göra en framställning om pensions erhållande. Nämnande slutligen, att statsrådet v. Ehrenheim, med anledning af de gjorda inI kasten mot beräkningen af bränvinstillverkningens belopp 1871, sökte försvara densamma med den redan i propositionen åberopade omständigheten, att tillverkningen uppgått till så obetydligt belopp förliden höst, ber jag att få öfvergå till första kammaren, der grefve Henning Hamilton inledde förhandlingarne om budgeten med ett i storartad statsmannastil anlagdt anförande, framfördt med den ledighet, det behag i formen, som karakterisera denne utmärkte talares yttranden. Sedan grefve II. Hamilton blef ordförande i riksgäldskontoret, tyckes han anse det såsom sin pligt att städse, vid tillfällen som detta, för kammaren framlägga en detaljerad öfversigt af den finansiella ställningen. Han gjorde så äfven nu, och kom till ungefär samma resultat som finansministern. Ökad I beskattning fann således äfven han nödig, så framt ej inskränkningar i utgifterna kunde ske, men på utgistsförslagen vore söga att pruta för det närvarande, Ökad beskattning måste således åläggas, menade hr grefven, men han hyste stora betänkligheter mot anlitande af bränvinstillverkningsafgiften för detta ändamål. Denna beskattning drabbade hufvudsakligast den arbetande klassen; den vore dessutom olämplig ur statskassans synpunkt, emedan ingen beskattningstitel vore så känslig som denna för inflytandet af yttre tillfälligheter, och emedan skatten inflöte under sädana tider, att statskontoret under vissa perioder råkade i förlägenhet. Han rekommenderade i stället tobak ooh kaffe att komma i åtanka. Den vigtigaste delen af grefve Hamiltons yttrande var dock den revy han anställde med hufvudtitlarne, för att lemna några antydningar huru åtskilliga besparingar skulle kunna för framtiden åstadkommas. Hvad han dervid yttrade om möjligheten af sångvårdsanslagens minskning, genom förändring i försvarslöshets-lagstiftningen och fängelsetidernas förkortande, förtjenar utan tvifvel mycket afseende. Mindre bifall torde möta hans åsigt, att tredje hufvudtiteln ej lemnar tillfälle till besparingar, emedan hvad som skulle kunna minskas på ministerstaten, komme att tagas i anspråk för konsulsväsendet. Ännu mindra torde man i allmänhet, och Ni isynnerhet, hr redaktör, finnas benägen att godkänna grefve Hamiltons åsigt, att, hvad fjerde hufvudtiteln beträffar, nägon minskning i kostnaderna för stammen icke står att åstadkomma, men att sådana deremot böra göras på auslaget till beräringsöfningarneHellre än att såsom nu öfva en stor styrka ofullständigt, borde man öfva en mindre styrka fullständigt, så att den kunde utgöra ett verkligt försvar. För att antyda en önskan i denna riktning, borde man. asslå den af regeringen begärda förhöjningen i beväringsanslaget. Såsom Ni finner, är det den på högsta ort med förkärlek omfattade teorien: litet men godt, åt hvilken den ädle talaren här gat uttryck. Ni lärer också erinra Er, att den bekanta brochyren af C. var dedicerad till den höge förfins förste lärare i krigskonsten, gretve Henning Hamilton. Läraren har, såsom man ser, vidblifvit sina åsigter, och lärjungen har icke för dem varit oemottaglig. Då hr grefven sedan berörde femte hufvudtiteln, fann kan tillfälle att anhringa den oppositionella snärt, som han sällan försummar att låta den pyvarande miai