Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1870, sida 2

tyder långt mindre än förr. Dess utredningar äro dock af största vigt för riksdagen. Här bade intelligensen uppsatt landtmannapartiets mest framstående män: hrr IIedengren, Carl Ifvarsson, Kallstenins, Kolmodin, Pehr Nilsson i Espö och grefve Arvid Posse, hvilka alla, utom hr Kolmodin, befannos på landtmännens egen lista, hvilken dock derjemte upptog namnet Keij, som äfven accepterats af venstern. Utomdess voro hrr Jan Andersson, L. J. Hierta och Ilörnfelt gemensamma för alla tre listorna. Olikheten at resultatet, derest Intelligensen segrat i stället för landtmannapartiet, hade endast varit, att man i förra fallet haft Kolmodin, Nils Larsson i Tullus, J. F. Tranchell och Åstrand der man nu fick Ahlgren, Bjerkander, Keij och Piper. Om alla öfriga var man enig. Skillnaden är i sanning ganska hårfin, så att den oinvigde kunnat taga den ena listan lika gerna som den andra. Det är i bovillningsutskottet, menar man, partidifferensen ligger, enär landtmännen äro protektionister och de andra partierna frihandlare. Alltsör möjligt, men då är man äfven här ganska tolerant. Så hafva de sednare insatt srib:e Alströmer och frih:e Fock, hvilka icke, veterligen, svurit protektionismens fana, under det på den andra sidan upptagits hrr IH2aggström, Per Eriksson och J. F. Fredriksson, hvilka tillika förekomma hos landtmännen. Det bör dock erkännas, att de sednare här sökt hålla sin lista så ren som möjligt, hvilket vi ej kunna förtänka dem, och hvaröfver vi ej oroa oss, då lyckligtvis det med Frankrike ingångna handelsfördraget ännu skyddar oss från reaktion så länge, att opinionen väl innan denna sak kan ändras lärer kunna vända sig till en sundare uppfattning. Detta ,,skall vara vårt partiväsen, och man måste i sanning skrifva det under porträttet, lör att veta hvem det föreställer. När härtill kommer, att den individuella jelsständigheten är i frågor om sak så pass stor i vårt land, att ingen man med äktning Iör sig sjelf voterar efter ordre, så frukta vi sannerligen icke för den nu sannolikt med stor vedermöda hopsamlade najoriteten. Om den ock får göra sig gälande vid voteringar om de belöningar i partiets tjenst, som vissa uppdrag anses nnebära, så kan väl deraf en och annan iten skandal för tillfället uppstå; men nåson fara för landet är det ej. I öfrigt kan let väl hända att det segrande partiet nu ager sig bättre till vara, ty det lärer dock äl ej vara utan all känsla för den allnänna mening, som icke är bunden af någon tillfällig riksdagsmajoritet.