Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1870, sida 3

En yngling döende i främmande lavd. O, hvilka plågor i mitt bröst! Att andas går så trögt. Hvar får jag lindring, får jag tröst? Jag har dem fåfängt sökt. Hur febern brinner i mitt blod! Eld är hyarenda tår. Kallt läkarn säger: Tålamod! Säg, hvar jag sådant får? Blott sydländskt bleka anletsdrag. Den prägeln jag ej tål. Och ingen stafvelse hör jag Utat mitt modersmål. Mitt land ... från detta plågorum Jag ville fly till dig; Men hafvet vältar sig med skum Emellan dig och mig. Ack, dödens famntag är ej smek, Fast skalden säger så. Dock — seger i min kämpalek! Jag vill på bjessen rå. Ha! -menskans strid, det ser jag nog, Mot dödens tyranni Är ekens kamp i nordanskog Mot stormens raseri. Jag vill ej, har ej tid att dö. Förlänges bör min stig. Frukt måste bli af mödans frö! Min mor behöfver mig. Den arma har ej annat stöd I hela denna verld. Jag måste skaffa henne bröd Från vetenskapens härd. O, när, en liten, liten en, Vid faders bår jag stod Och såg min mor, vid lampors sken, Så blek i tårars flod, Då sade jag: ,När jag blir stor Skall jag bli mammas stöd. Jag städse har så tänkt, min mor; Men nu — snart är jag död. Du sträfvade för mig, allen, För mig blott andades: Du träget satt vid sömmen ren Då dagen randades. Och när, om qvälln, så huld och öm, Med bön du söft din ,, skatt, Du satt der stilla, vid din söm Annu den halfva natt. Hvi får jag icke nu dig se, Liksom i drömmen, nyss, Och känna på mitt anlete Din tår, din varma kyss? Du, död ... Hvad ger jag dig för namn?... Dröj än ett fjerndels år, Och då utur min moders famn Jag i din farkost går. Förgäfves! — Se hur kall han står. Han har ej ömma lärt. Han rycker mig från sol och vår Och allt hvad jag har kärt. Ack, lifvets bana var så skön, Ty den var ljus af hopp; Den var så jemn, den var så grön, Och der sköt knopp vid knopp. Dock nu ...nu ser jag icke mer Den bistre, med sitt svärd. En hvitklädd eugel står och ler Invid min hufvudgärdHan sveper vingen kring mitt bröst. . Det mörknar för min syn. . Var Du min arma moders tröst, Du himmelska Försyn! Wilhelmina.