Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1870, sida 2

— Å TEE 111891101 C1101 J) 2gsprängare. Likalitet erfordras det för be dömande af ändamålsenligheten af ct packhus att hafva passerat graderna son packhuskarl, eller för bedömande af ev gatuläggning att vara stensättare. Hos en liten nation kunna studierna män till regeln ej vara specialister; de måste omfatta större sferer af vetenskaperna. Så måste hos oss en läkare omfatta och idka hela låkarekonsten, om ha också kan derjemte såsom specialist var: läkare för ögon eller öron. Men ickt shindrar detta, att ju hans studier kunns vara ganska grundliga, ehuru mångsidiga I högsta grad gäller detta om en publicist i vårt land. Han måste, genon tingens nödvändighet, kunna sätta sig i uti en mängd olikartade frågor och behandla dem, enär pressen är ej nog rik at kunna hafva fackmän såsom medarbetar: för alla de många ämnen, som komma til. ompröfning. Och dessa fackmän äro utomdess i allmänhet föga lämpliga för den periodiska pressen, enär deras grundlighet ofts å gör deras framställningar onjutbara för den tidningsläsande allmänheten. Tubli. cisten tringas att vara mångsidig: huruvida han är derjemte grundlig lärer vä hafva sitt förnämsta kännetecken uti hva: ofvan sades: riktigheten af hans omdöme Säkert är åtminstone, att dotta är hufvudsaken. Deremot kan det äfven för den mest mångsidige vara kinkigt nog att behandla många ämnen på en gång; han vill gerna tala om hvar sak i sender. En insändare i Göteborgs-Posten har iakttagit en annan ordning, i det han på en gång — d. ä. i en enda framställning — ordat om mångsidighet och grundlighet, om husfliten, om införande i den allmänna uppfostran afundervisning i handaslöjder,, om akademiska stipendier samt om embetsmannaväsendet. Ilvart och ett af dessa ämnen är omfattande nog au kräfva sin särskilda utredning, och då de nu skola behandlas i ett sammanhang, är det fara värdt, att denna mångsidighet ej låter sig förena med den grundlighet, hvarpå G.-P:s insändare utan tvifyel gör anspråk. Vi vilja emellertid — ytligt som det kan blifva — besvara i största korthet de mot II-I:s framställda äsigter i berörda ämnen gjorda inkasten. Om husflitens förhållande till arbetsfördelningen trodde vi oss hafva talat nog. Ins:n har i sjollva verket ej upptagit de deri framställda olika sidorna af saken till pröfning, utan yttrar i ott andetag: .lemna våra handtverkare i oqvald besittning af den verksamhetssfer de förvärfvat sig, och lär vårt landtfolk att bättre sköta sin piog och fruktbargöra sina tegar! samt derpå: låt Morakarlen sälja sina väggur etc., låt skrädderiet och skomakeriet blomstra, hvarhelst en lämplig jordmån finnes för dessa plantor, men — märk väl — låt dem bedrifvas såsom förvärfskälla, ej blott till husbehof!: Här synes ins:n så helt och bållet dela den åsigt, att landtbruket (i Mora, Bollebygden m. m.) låter sig förena med vis yrkesarbeten, n. b. i slutet af sitt mang, under det han i början yrkar, att landtmännen skall sköta sin jord och lemna handtverkarne i fred. — ly firdighet i rånga riktningar blir oftast, tillägger han. cklighet i ingen, och fordran, att cn skall kunna göra allt, medför merendels den faran, att allt blir illa gjordt. Detta är nog riktigt, men är likväl något annat än att en jordbrukare skall kunna tillika sko sin häst eller laga sina skor. Iy dertill erfordras ej samma yrkesskicklighet, som när det gäller att tillverka skor för assalu. Derföre hafva vj betonat den åtskillnaden, att för husbehofvet kan mycket göras med en mindre arbetsskicklighet, än när det blir fråga om ett yrke såsom förvärfskälla. Och likväl är det den sednare ins:n påyrkar. Att af ömhet för sockenhandtverkarne förmena bonden att sjelf laga sin rock eller sina skor, är ett falskt räsonneman Ju bättre folket bergar sig, och dertill bidrager i väsentlig mån förmågan att kunna sjelf uträtta de smärre förrättningar, hvarom bär är fråga, desto bättre får handtverkaren, som då får kanske tillfälle alt sy en ny vacker rock eller förf. diga ett par nya goda stöflar, i stället för att lappa trasor. Ins:n finner det orimligt att förena clementarundervisningen för gossar med handaslöjder — att detta eger rum med flickor har han förbisett. Han ser dock utförandet af denna sak långt svårare än den i verkligheten är. Låt ynglingarne, ester det de läst flitigt i skolan en 5 å 6 timmar om dagen, slippa hemlexor, så hafva le väl tillfälle att ett par timmar om d: sen, eller hvarannan dag, sysselsätta sig med någon handaslöjd. Ett vilkor derför ir en väl inredd arbetssal, som förestås if en eller flera dertill låmpliga yrkesi Hvilken svårighet ligger väl i denna enkla mordning? Men resultatet är stort. Ty lenna undervisning behöfver icke hafva ortgätt många år för att ynglingen, utan utt hans studier derpå lidit, skall hafva vå samma gång lärt sig att använda sina vänder till praktiskt arbete, så att han kan binda in en bok, svarfva en dosa, s. v. och har förvärfvandet af denna rdighet skänkt honom stort nöje. Så tar hans båg vaknat för nyttig sysselsätting och så har, framförallt, hans praleisko sinne blifvit utbildadt. Ilan förstår l