Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1870, sida 2

men jag tänker alltid, att man icko bör göra sig säker för att behöfva kryssa... och derför, junker se jag har en gås oplockad med gamle riddar Sven, se... och I ären hans dotterson, och derMäster Barthel hostade och såg grym ut under det han tycktes betänka sig på hvad han ämnade säga. — I skolen icke taga det illa upp, junker — sade han derefter — men jag skall skaffa eder herberge i staden, och ett som är godt... Huru länge I sedan kommen att blifva här, om I kommen att återvända med mig eller med någon annan, det lära vi icke nu kunna afgöra. Mäster Barthel steg nu ned i båten och Nils Bosson följde honom, hvarpå de inom kort landstego och gingo uppför strandbacken till porten vid Silfverhättan. Nils kunde icke underlåta att kasta en mönstrande blick på det stora tornet, vid han gick förbi, men skepparen påskyndade sin gång, och Nils kastade en hastig blick längs den höga stadsmuren bort emot slottstornen, der han dock först måste vinna inträde, innan Silfverhättan eller rättare hennes gömda skatter kunde för honom blifva tillgängliga. Dessa tvenne punkter, det nämnda stadstornet och frustugan på Wisborgs slott, voro de enda inom den stora staden som för honom egde något värde. De långa gatorna, hvilka hvimlade af unga och gamla, de höga kalkstenshusen, hvilka stodo der så sammanträngda med sina höga spetsiga trappgaflar och sina smala fönster af olika höjd och bredd, kyrkorna och klostren, — allt detta medförde väl nyhetens behag för ynglingen, men väckte icke i någon högre grad nans uppmärksamhet.