Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1870, sida 2

sluka sitt lätt vunna byte. Men mäster Barthel kände sitt fartyg i botten och äfven det farvatten. der han for fram, och han stod så lugn och bister i bakstammen och såg sig omkring med ögon, hvilka gnistrade som eldkol under den yfviga och vattendränkta luggen. Så gick dagen till ända, och natten kom. Men alltjemt fortfor stormen och tycktes snararo tillän aftaga, och så förblef det hela den följande dagen. Först på tredje dagens morgon började det lugna något, och Nils väcktes af mäster Barthel med den glada morgonhelsningen, att han den dagen skulle så sätta foten på Wisbys skeppsbrygga. Så gick det ock. På aftonen denna dag fällde fribytaren ankar framför Wisby, som låg der så stolt och rikt bakom sina murar i aftonsolens guld. Längst i söder höjde sig Wisborgs fyra slottstorn — Klocktornet och Blacken och bakom dem Segeltornat och Smale Henrik — medan midt för fartyget Silfverhättan höjde sig från stadsmuren högt och klippfast ofvanom de öfriga tornen, af hvilka det närmast intill Silfverhättan var det bekanta Jungfrutornet. vid Silfverhättan var en strandport, genom hvilken en mängd solk syntes gå ut och in. Så ock genom de öfriga portarne, hvilka ledde ut och ned till stranden. — Icke kommen I kungligt till bys — sade mäster Barthel till Nils Bosson, sedan han gifvit befallning att utsätta båten — men I kommen dock, och här finnes, som I kunnen se, ingen kunglig snäcka i hamn... de ligga alla qvar vid Kalmar slott, och den vi följde befinner sig långt härifrån, hvar så hon icke bar lagt sig för ankar den sista hamnen på sjöbottnen... Ty för den lafva konung Eriks styrmän en synnerlig kärlek, ch Herman von Vagen mera än de andra... — I skolen hafva tack för god seglats, mäter Barthel! — genmälte Nils — kunnen I sedan ag uträttat mitt ärende här i staden äfven skaffa