Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1870, sida 2

Utnämningen af talmän och vice talmän är den sörsta regeringshandling, hvarmed hvarje riksdag öppnas. Att den nya riksdagsordningen fortfarande bibehöll detta prerogativ åt kungamakten var en naturlig sak, då det för genomförande af denna reform var angeläget att ej rubba några regeringens företrädesrättigheter. Klart är likväl, att saken är skäligen abnorm, enär en riksförsamlings första rättighet väl borde vara att sjelf utse sin ordförande. Ty endast så kan denne rätt intaga den plats honom vid flera tillfällen tillkommer, att i sin person representera den kammare, hvars första plats han intager. Endast härigenom kan han ock, vid tider at brytningar, häsda det anseende för oväld, som är för honom af så hög vigt. Detsamma gäller äfven, om ock i mindre mån, om vice talmannen. Tack vare den goda urskiljning, som ledde regeringens första talmansval, är det nu ganska säkert, att om kamrarne finge sjelfva välja sina talmän, skulle de icke hafva valt några andra än dem regeringen nu åter kallat till dessa förtroendeuppdrag. Man kan hafva olika åsigter om dessa uppdrag. Försåvidt de röra endast ordförandet vid talmansbordet äro de snarare af underordnad beskaffenhet. Dertill erfordras nemligen hufvudsakligen en fullständig kännedom om grandlagen och tormerna i öfrigt samt ett redigt omdöme vid uppfattandet af gjorda yrkanden med deraf följande uppställning af propositionerna, hvartill torde böra läggas en kroppskonstitution, som fördrager ett flera timmars oafbrutet stillasittande. Härtill