Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1870, sida 2

idet m. m. Olof Immanuel Fanreus. Sedan derefter företräde lemnats åt deuterade från riksdagens andra kammare, nämnde K. M:t till talman för densama biskopen öfver Karlstads stift m. m. oktor Å. N. Sundberg samt till vice talan f. d. kaptenen m. m. C. A. Manner-A. ante. Talmännen och vice talmännen fingo, nedelbart efter det de blifvit utnämnde, lägga den i riksdagsordningen föreskrifna 1. Efter deputationernas återkomst från k. ottet tillkännagåfvo deras resp. ordfömde i hvardera kammaren de här ofvan mnämnda utnämningarne af talmän och ce talmän. Talmännens tal. Efter det åldersordförandena till de utinmde talmännen öfverlemnat klubban, elsade dessa de resp. kamrarne. Grefve Lagerhjelke yttrade dervid: Mina herrar! I Kallad genom II. M:ts nådiga förtroende att äfon under denna riksdag vara talman i första kamaren, utbeder jag mig att få inleda öfvertaganet af detta ansvarsfulla värf med en från hjertat lende vördsam anhållan om att i kammarens änskap, välvilja och förtroende få vara innesluon. Att söka deraf göra mig förtjent skall blifva vålet för mina onflåtliga bemödanden. Den andel i lagstiftningen, som enligt grundlaen tillkommer första kammaren, är för sambälts lugna utveckling af hög betydelse. Med skarpynt blick skall den urskilja hvad af det beståene är moget till förfall från det, som uti sig inneär vilkoren för föryngrad lifskraft. Den skall ara lika angelägen om att bortrensa det förra, om att bevara det sednare. Den skall föra det ståendes talan, men icke ett bestående, som förIdras och förfaller, utan ett bestående, som förngras och förstärkes. Att denna höga bestämnelse blifvit enligt grundlagens anda uppfylld, lerom vittnar det erkännande, som kammarens seslut tillvunnit sig; att så skall fortfara, derför vorgar den anda, som lifvar kammarens ledamöer. Fast öfvertygad om att så är och att så kall förblifva, tillåten mig, m. h., att frambära n vördnadsfull önskan om lycka och framgång ti Edra nu förestående arbeten till ett älskadt osterlands väl. Gud bevare konungen och fäderneslandet! Biskop Syondbergs helsningstal var af följande lydelse: Mina herrar! För fjerde gången är nu talmansbefattningen i iksdagens andra kammare till mig öfverlemnad. Jag vågar tro, att en sådan förnyelse af det ansvarsfulla uppdraget icke skett, om ej II. M. konungens nådiga förtroende blifvit af kammarens eget förtroende bekrättadt. Den myckna vänskap, jag under tre riksdagar här åtnjutit, gifver mig åtminstone rättmätig anledning att hysa denna tro, utan hvilken jag skulle skygga tillbaka för den ifrågavarande befattningens svåra och grannlaga pligter. Af dem bland eder, mina herrar, för hvilka jag är personligen okänd, kan jag emellertid icke ännu begära något, som sörst genom sjelfva utöfningen af mitt kall måste förtjenas. För närvarande anhåller jag blott hos eder alla om benäget öfverseende med mina brister och om välvilligt bistånd, när resultaterna af edra blifvande öfverläggniogar skola i form af grudlagsenliga propositioner framställss. I afseende på vårt föreståcude gemensammma arbete önska vi säkert allesamman, att det må fortgå i frid och krönas med framgång. Salus reipublic summa lex esto (fäderneslandets välfärd vare lagen för våra handlingar): se der det främsta vilkoret för önskningarnes uppfyllelse. Väl är det sannt, att ingen lag, ingen grundsats, huru hög och lefvande den än må vara, eger tillräcklig makt att förekommalallvarsamma meningsstrider eller ens dessa politikens oskyldigare tornåörspel, af hvilka den enskilda talangen ofta skördar större ära, än samhället vinst; kmen inom en rådplägande församling, der alla i grunden vilja befrämja ett och samma mål, der kunna dock aldrig skadliga partisöndringar få något fotfäste. Tänkte alla lika om de tjenligaste medlen, genom hvilka målet bör uppnås, så vore det mer än sannolikt att ingen tänkte med fullt besked och vederbörlig sjelfständighet. Nej, mina herrar, åsyftar blott vår sfräfvan förts och sist ett älskadt fosterlands bästa, så kunna vi fritt och, om så någon gång behöfves, äfven skarpt meddela hvarandra våra olika öfvertygelser och erfarenheter utan fara för att den väsentliga endrägten deraf skall störas eller ofärd inträffa. Tider hafva visserligen funnits, då meningsstriderna inom representationen urartat till en strid om väldet: men så hafva ock andra tider funnits, då den fredliga stillheten varit föga annat än fen yttring af svaghet och beroende. Genom intetdera har samhällets sunda utveckling blifvit befordrad. Då det nu åligger oss såsam folkets ombud, attivår mån bidraga till en dylik utveckling, kan det likväl icke undgå någons uppmärksamhet, hvilka svårigheter dervid möta. Våra dagars opinioner tränga lika starkt på som de hastigt omvexla; man fordra gerna af hvarje riksdag med allt för stor otålighet mer än den förmår uträtta, och dessutom förefinnes, när bekymmer trycka, en naturlig benägenhet i siunena att i sjelfva samhällsorganismens beskaffenhet söka orsakerna till de besvärlige verkningar, som i någonting helt annat hafva sir upprinnelse. Redan dessa omständigheter äro nog mäktiga att vilseleda omdömet i fråga om landets verkliga behof och hvad som för den gången böj göras. Ty derom äro vi utan tvifvel alla ense, at hvarje förändring i våra förhållanden icke nödvän. digt innebär en förbättring och att botemedler kunna vara värre än det onda man derigenon vill afbjelpa. Men här, liksom på de öfrigt lefnadsområdena, har lyckligtvis den goda viljan det redliga uppsåtet, en förunderlig makt att kla ra blicken och uppsöka de rätta utvägarne. Gifv Gud, derföre, att hon alltid måtte få behålla sit herravälde oförkränkt! Med en bättre önskan kar jag ej afsluta min första helsning till eder mint herrar, på samma gång jag ödmjukt återupprepa min bön om eder trofasta hjelp i mitt eget ar bete. Kamrarnes ytterligare förhandlingar. Första kammaren beslöt, på frih. Bildt: framställning, att i dess protokoll intag: uttrycken af dess deltagande i den stor: förlust, som genom hr IF. Schartaus från. fälle träffat så väl det allmänna som de talrika krets af vänner, som omgifvit ho. nom. I första kammaren utsågs, med samtlig: rösterna, till sekreterare riddarhussekrete raren C. O. Brakel. Andra kammaren skulle välja sekrete