Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1870, sida 2

RIKSDAGEN. (Etter Dagbladet.) Kamrarnes första sammanträden egde rum i Iisdags kl. 10 f. m., och öppnades af deras resp. åldersordförande, i första kammaren frih. Sprengtporten, i andra hr Ifierta. Den förres helsningstal var af följande lydelse: Då denna högtärade församling nu går att flser någon tids afbrott återupptaga sina arbeten, rams jemförelse: att då de sednaste riksdagarne nödgats i icke ringa mån rikta sina omsorger på utvägarne att bereda mildring i de bekymmer, som inom landet framkallats af felslagna och otillräckliga kördar, en sådan tid af förlägenhet nu lyckligtvis 1ihC ur mått skänkt oss sitt goda. Men icke blott i denna omständighet finna vi en anledning till förnöjsamhet och tillförsigt; en ännu betydelsefullare och varaktigare har erbjudit sig i den löftesrika förening, som knutits emellan vår konungadotter och Danmarks thronföljare; — en förbindelse, som, helsad öfverallt inom den skandinaviska norden med oförstäld glädje och beledsagad af lika uppriktiga välönskningar, icke skall fela att ännu närmare befästa vänskapsbanden emellan trenne folk af samma brödrastam. De sista riksdagsmannavalen hafva medfört icke obetydliga förändringar i riksdagens sammansättning; och då sådana jemväl inträffat inom denna krets, finna vi häri en anledning att, på samma gång vi egna de afgångna ledamöterna vår saknad, i deras efterträdare helsa välkomna deltagarne i våra förhandlingar. Jemte uttalandet af vår gemensamma önskan: latt våra förestående arbeten utveckla sig till den största nytta för fäderneslandet, får jag, med stöd at riksdagsordningens föreskrift, förklara första kammarens sammanträden vid innevarande riksdag öppnade. Hr Hierta ställde till andra kammaren dessa helsningsord: Mina herrar! Till följd af riksdagsordningens föreskrift, att den ledamot i hvardera kammaren, som bevistat de flesta riksdagar, eger föra ordet vid kammarens första sammanträde, har mig tillfallit det hedrande uppdraget att helsa eder välkomna till 1870 års riksmöte. En blick öfver denna församling bekräftar, hvad underrättelser från särskilda delar af riket förut meddelat, att talrika förändringar sedan den förra riksdagsperioden inträffat i valen af de ombud till denna kammare, som under de nu följande trenne åren skola med sina rådplägningar och beslut taga vård om fäderneslandets bästa. Det höfves icke att här våga en gissning, i hyad mån anledningarne till dessa förändringar kunna vara tillfälliga eller stått i sammanhang med det allmänna tänkesättets omdöme om frukterna af de trenne, sedan det nuvarande representationssättets införande hängångna riksdagarnes verksamhet. Men å alla deras vägnar, som genom valmäns fortfarande förtroende befinna sig åter på detta rum, tror jag mig kunna uttala såsom en gemensam tanke, att sden personliga sammanvaron under den förflutna treårsperioden efterlemnat de angenämaste minnen saf den aktning och fördragsamhet med olika meningar samt den vänliga umgängeston, som med sällsynta undantag utgjorde den genomgående karakteren af ett tidskifte, under hvilket de flesta Jaf denna kammares ledamöter hade tillfälle att värmare lära känna hvarandra. Det är under den vissa förhoppningen, att ett lika angenämt förhållande äfven under den nu ingående riksdagen må fortiara, som de återkomne ledamöterna utbedja sig att med de nykomne få utbyta ett uppriktigt Landslag. Gitvet i ett så högtidligt ögonblick må detta handslag tillika Jutgöra ett löfte, att ingen bland oss skall glömma den främsta af de pligter, som vårt uppdrag innebär: att det icke är för bevakande företrädesvis af vissa orters eller klassers eller yrkens eller mer eller mindre enskilda intressen utan af hela svenska folkets, som vi enligt grundlagens föreskrift befinna oss här församlade, samt att staten, som skall bekosta de allmänna utgifterna, icke betyder annat än detta samma folk såsom ansvarigi för betalandet af allt, hvad dess ombud bevilja. Om den allvarliga uppfattning af vårt åliggande, som i närvarande ögonblick säkert lifvar oss alla, äfveu under riksdagens lopp fortfar — det Gud gifve! — så böra vi kunna hoppas, att vårt arbete icke skall blifva fruktlöst, utan lefva i ett tacksamt minne. täller sig det förhållande sjelfmant till enl: handen, enär det sorfiutna året 1 ymnigt — — —