Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1870, sida 1

skola våra ben hvitna på sjöbotten, eller ock landsätter jag eder i Wisby lika fri, som jag förde eder tvungen ombord på mitt fartyg! — Der talen I som en ärlig man, Barihel Voeth — vidtog Nils — sägen mig nu blott en sak, och jag skall vara nöjd, . .. sägen mig hvarför I förden mig med våld ombord på edert fartyg... Jag vet knappt, om jag skall anse de män, hvilka förde mig bit, för vänner eller fiender. — Det pet icke jag holler — genmälte Barthel med sitt breda leendo — men det vet jag, att den som gör mig en väntjenst, om ock det sker mot min vilja, honom betraktar jag som vän, så fort jag fått sanningen att känna. Föga känner jag af edra ärenden, junker, men så mycket har jag tyckt mig finna, att I hafven hemliga både vänner och fiender... En af det senare slaget, menar jag, finnes ombord på fartyget derborta! — Och derför skulle det då Vära, som I faren med alla segel spända i den hårda stormen? — Derför, junker Nils, derför ...! — Kunnen I ock säga mig, hvem denne hemlige fiende är, mäster Barthel? — Hvarför skulle jag icke det kunna, bär om skeppsbord.. det är fru Bengta! (Ferts.) — — —2