Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1870, sida 3

kunna i serskildta fall två bad om dagen anord nas, men i allmänhet är man vid hafskurortern rädd för att genom för tätt repeterade bad störreaktionen. — Vid ett kallt hassbad erfar ma naturligtvis genast man kommit uti hafvet e känsla af kyla, som dock snart öfvergår, så at badet kännes angenämt; men dröjer man länge ut vattnet, inställer gig snart åter en känsla af kyla oftast obehagligare än den första. Om man drö jer qvar i vattnet så länge tills denna inställer sig har man ofta svårt att bli varm efter badet, kän ner sig ruskig och olustig och besväras månger gång ätven af hufvudvärk. Deremot om man upp stiger ur badet, innan denna andra frysningen hun nit infinna sig, så är huden vanligast lifligt rö och man har knappt hunnit väl kläda sig, innar en behaglig känsla af värme, af liflighet och rö relselust inställer sig. Denna känsla af välbehag bibehåller sig hos mången för flera timmar oci bör icke störas genom någon sorts nytt bad, åt minstone icke på 6 å 8 timmar. satt annat medel, som isynnerhet vid våra hafs kur-orter mycket brukas och värderas, är gyttj badet, hvilket hos oss i allmänhet, som bekant är begagnas på det sätt, att gyttjan, efter förutgån gen uppvärmning, starkt ingnides öfver hela kroppen, ofta flera efter hvarandra upprepade gånger och sedan duschas bort med varmt vatten, hvar efter den badande, sedan han en kortare elle7 längre stund legat uti det varma badet, återiger gnides, så hårdt han tål, med hafstång. Denn: sorts bad utökvar en utomordentligt stark retnins på huden och derunder liggande delar, och dett: hufvudsakligast genom gnidningen och massagen. — Det har, såsom vi veta, varit mycken tvist underkastadt huruvida vattnet och dess beståndsdelar upptogs, absorberades af huden eller icke, mer de noggranna och afgörande undersökningar, som i denna fråga anställts af fransmännen LauråG. och Roussin, hafva tydligt och ovedersägligt bevisat, att huden allsicke absorberar vatten eller i vatten lösta ämnen, så framt icke dessa i vattnet lösta ämnen, efter vattnets afdunstning, i tor! form qvarstanna på hudytan. Detta beror derpå att alla uti huden befintliga absorberande porer eller kanaler inuti äro öfverdragna med fett, som hindrar just vatten att intränga, men deremot lätt genomsläpper feta ämnen, och deribland möjligen äfven hatsvattnets mucus, som tyckes likna glycerin deruti, att det lätt blandar sig både med vatten och teta ämnen, och sålunda lätt kan upptagas af hudens finaste kanaler. Detta är väl också orsaken hvarföre huden efter bruk af hafsbad kännes så smidig, mjuk, och liksom fet, hvilket icke är fallet efter bad i sött vatten. Äfven uti denna anordning se vi skaparens vishet, ty om så vore att huden kunde uppsuga vatten, skulle menniskan vara hygroskopisk och följaktligen svälla upp i fuktigt väder, men skrumpna ihop uti torr och varm luft. Ännu ett mäktigt medel, som ingår uti hafskuren, är hafsvatten till invertes bruk, till dryck såsom mineralvatten begagnadt. Detta är det mäktigaste och vigtigaste af alla mineralvatten, och förtjenar derföre att användas för sådant ändamål i långt större omfång än nu är fallet. Det öfverensstämmer ock i kemisk sammansättning med de flesta och bästa utländska saltkällornas vatten, men är i flera hänscenden bättre än dessa, icke blott deruti, att det är billigt och lätt tillängligt både för rika och fattiga, utan ock derre, att det, just till följd af sin halt af hafsslem är mindre hårdt, och lättare upptages uti cirkulationen. Det kan ock användas för längt flera behof än något annat mineralvatten. Det kan nemligen drickas i naturligt tillstånd kallt eller varmt, uti kondenseradt, saltrikare förhållande, försatt med kolsyra, med jern, jod, brom och flera andra ämnen, allt efter den sjukes behof och förmåga att tåla medlet. Nu införskritvas mineralvatten till vårt fädernesland årligen för millioner rdr, ehuru vi hafva rundt omkring oss tillgäng till ett, för medicinskt behof, ofta bättre och tjenligare mineralvatten. Men, .trahimur peregrinis et exoticis, indigena vero despicimus, såsom Baglivi säger. Den utmärkte franske läkaren Fonssagrives, som icke är badläkare och således icke har någon sorts anledning att vara partisk för bafskuren, säger: ,,en stor och mångårig erfarenhet har segrande visat den stora kurativa makt, som finnes uti hafskuren eller talassotherapien, som man föreslagit att kalla den. Men inandningen af hafsluften, lifvet i fria luften, uti denna helsosamma atmosfer, baden och duscherna böra enligt min åsigt fullständigas och kompletteras genom samtidigt bruk af hafsvattnet till dryck i små qvantiteter. Men ,qui dit medicament vulgaire, dit medicament meconnu. badas icke mer än en gång på dagen, doci