luft. Så böra ock vår tids Eskulapstempel, hvartill må räknas våra badoch brunsinrättningar, vara i sanitärt afseende så väl anordnade som möjligt. lal:n omnämnde vidare romarnes badanstalter och anförde, att det är engelsmännen, som äran tillkommer af att hafva inrättat de första hafsbaden vid slutet saf förra seklet. År 1794 inrättades det första hafsbadet på kontinenten, nemligen (i Doberan. Först på 1820 och 1830-talen sspridde sig rörelsen, så att vid denna tid uppstodo badorter öfverallt på tyska och I holländska kusterna och något sednare säfven i Frankrike. Hos oss är Strömstad Iden äldsta badorten, som öppnades för badgäster i början af 1830-talet. Marstrand uppstod såsom badort 1835 och Särö 1838. Bland de första badgästerna på det sistnämnda stället var frih. Berrelius. D:r Forsenius redogjorde härefter i korthet för den om hafskuren utkomna rika litteratur, hvartill dock Sverige ganska litet bidragit. De enda kända, svenska arbeten på detta område voro: en afhandling af d:r Kjerult i Uddevalla, om nyttan af bad, förnämligast hafsbad, utgifven 1844, loch en gradualdisputation af baron Cederström, om hafslust och hafsbad vid Sveriges vestra kust, utgifven år 1860. Vi återgifva efter detta referat, hvilket utrymmet nödgat oss att göra alltför kort, den sednare delen af d:r Forsenii anförande i dess helhet, så lydande: L aw j Om de till Hasskuren hörande medlens sysikaliska förhållanden. 1) Luften vid hafvet är, såsom alla veta, betydligt olika med landtlulten, dock känner man änuu icke fullständigt alla dess fysiska egenska per. Man vet blott att den innehäller mera ozon eller syre, och mera fuktighet, som ofta är blandad med saltpartiklar (hvilka afsättas på läpparne, så att man känner salt smak, på fönsterrutor, der man med mikroskopet kan se chlornatriumkrystaller o. s. v.); att dess temperatur är mindre hastigt vexlande; att den är i mera beständig rörelse och således hastigare omsättes; att den bättre leder ljudet och electriciteten; att den är lättare och behagligare att andas och att den är afegendomlig lukt, som närmast liknar den af jod och brom. 2) Vattnet i hafvet är vid våra kuster, som beI kant, sedt i massa, af mörkt grönaktig färg, som j dock mycket varierar efter som himlahvaltvet är klart eller mer och mindre molnbetäckt; men beätraktadt i mindre qvantitet är det alldeles klart ech färglöst. Det har en svag egendomlig lukt af alger och andra vexter. Då man fuktar händerna med hafsvatten och gnider dem mot hvarandra kännes det liksom klibbigt och slemmigt. Det är , denna slemmighet som fått namn af hafs-mucus och som hafvets vexter och djur hafva att tacka sör deras polerade, glänsande utseende. Denna mucdsitet hos hafsvattnet, hittills alltför litet beaktad, är af ofantlig vigt och betydelse. Det är nemligen just protopla smat eller grundämnet för allt lif uti hafvet. Om vi kasta en blick på dessa mångartade växter i hafvet, hvilkas mängd är så stor, att jordens alla prairier och skogar i jemförelse dermed kunna anses som öknar, såsom Darwin säger, och veta att största delen af dessa beräkneliga massor af vexter icke såsom jordens vexter hemta sin näring genom rötterna ifrån jordlagret, emedan de oftast äro fästade endast med må, icke näringshemtande fibriller, antingen vid kala klippor eller i den ofruktbaraste sand; så kunna vi lätt förstå, att det måste vara ifrån sjelfva vattnet, som de hemta sin näring, men icke ifrån vattnets salter, utan just från detta mucösa ämne, som också finnes i så riklig mängd både utanpå deras ytor och inuti deras miusta celler och gifver dem detta feta och saftiga utseende. Detta hafpets mucus utgör äfven första och egentliga näringen och modersskötet för alla dessa otaliga djurformer, som förekomma i hafvet uti sådan oändelig mängd, att jordens alla djur äro en försvinnande obetydlighet deremot. Detta påstående kan synas mången öfverdrisvet; men då man uti mikroskopet betraktar blott en del af en droppa hafsvatten skall man redan uti denna lilla qvantitet finna många för det obeväpnade ögat osynliga djur; buru talrika äro icke sedan de synliga nda upp till hvalfisken! Och när vi då tillika änka på hafvets djup, som på vissa ställen är långt öfver 2,000 fot samt dess utsträckniug, hvaraf landets yta blott utgör knappt 14, så inser man att uppgiften icke torde vara öfverdrifven. — Hafvets salthalt varierar ganska betydligt vid polerna och eqvatorn, der den är störst; men blott i qvantitativt hänseende, ty qvaliteten är mindre otika, d. v. s. hafsvattnet innehåller i allmänhet öfverallt samma sorts salter. Dessa äro förnämligast: Chlornatrium, Chlorkalium, Chlormagyesium, Bromkalium, Brommagnesium, Svafvelsyrad kalk, Svafvelsyrad magn., Kolsyrad kalk cch Magnesium, Uti Östersjön utgör salthalten på 1,000 gram 17,71 gram, i Nordsjön 33,10, i Medelhafvet 33,70 och i Atlauten 36,30 gram, enligt v. Bibras afj Berlin upptagna analyser. Vi se häraf, att hafvets salter hufvudsakligast bestå af chlor-, bromoch jodföreningar, de mest desinficierande ämnen i naturen; att dessa salter förekomma i största mängd omkring equatorn eller i de trakter af jordklotet, der värmen är störst. Vore det icke så vist inrättadt skulle förruttnelsen i dessa regioner så taga öfverhand, att de skulle blifva för allt lif förstörande pesthärdar. Ilafvets salthalt är så stor, att man bar beräknat, att om vattnet afdunstades och det salt, som det i afdunstningsögonblicket höll upplöst, samlades och upplades på hela amerikanska kontinenten, skulle det bilda ett saltberg, som räckte mer än 4,500 fot öfver hassytan. Genom denna sin salthalt är hafsvattnet ett verkligt mineralvatten och till och med det mest mineraliska af alla vatten (la. plus mintraliete de toutes les caux, säger den välbekante författaren om mineralvattnen Constantin James). Det är magnesium-salterna eller bitterjordsföreningarne, som gifva hafsvattnet dess bittra, något äckliga smak och det är också dessa, som förorsaka dess lösande eller laxerande verkan. I följd af salthalten upptages eller absorberas hafsvattnet luttare af kroppens väfnader och celler och det utgör derigenom det förnämsta och bästa vehiklet sör andra, deruti upplösta ämnen, som man vill att kroppen skall upptaga, t. ex. jern, jod o. d. Undersökt med areometer varierar salthalten vid Sv. vestkust mellan 1,0 8 och 1,022. — Utom salterna och det mucösa ämnet innehåller hafsvattnet äfven atmosserisk luft och något fri kolsyra samt enligt någras uppgift äfven litet fritt syre. — Temperaturen i hatvet står i omvändt förhållande till atmosferens, den aftager uppifrån nedåt likasom atmosferens aftager nedifrån uppåt, och är naturligen varierande efter årstider, regioner och strömmar m. m. Äfven för värmens fördelaktiga fördelning har Försynen synnerligen vist sörjt, ty dels går såsom vi veta en ström på bottnen från poI