Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1870, sida 1

handlade ur synpunkten af enskildta fördelar, och begagnado sig af solkmakten såsom medel för dessa enskildta syftens vinnande. Derssör kunde icko heller någon af dem uppträda med den kraft, som Engelbrekt, utan haltade ofta åt begge sidor. Så kunde konungen åter få vind i seglen, och på det nämnda mötet i Wadstena afslöts den 3 Juni ett stillestånd och ett nytt möte utsattes till Kalmar till den 15 Juli, der hansestäderna skulle uppträda som medlare. Till detta möte, som blef det sista, der konung Erik sammanträffade med sitt svenska råd, infann ban sig åtföljd af en stor mängd furstar och herrar. Trenno pomerska hertigar, flera tyska grefvar och femton danska rådsherrar omgåfvo honom. Det svenska rådet hado utsett två biskopar och fem verldsliga riksråd att föra Sveriges talan mot konungen inför femton danska rådsherrar och 8 ombud från hansestäderna såsom medlare eller våldgiftsmän. Mötet blef långvarigt och slutade icke förr än den 1 September. bet var en dag i slutet af Juli, som tvenne män efter slutadt arbete i S:t Kristofers gillestuga, der förhandlingarne under mötet egde rum, aflägsnade sig från den öfriga samlingen och togo in på en gata, hvilken förde närmast till den enes bostad. Dessa män voro drotsen, herr Kristen Nilsson (Wase) och biskopen i Abo, Magnus Tavast. Båda voro gamla män, drotsen hade varit med i rådet allt sedan konung Albrekts tid, och biskopen närmade sig sitt åttionde år. — Så talrikt ett möte har icke stått i Kalmar — sade drotsen vid de gingo — allt sedan drottning Margareta, Gud vare hennes själ nådig, här höll sitt stora möte för nära trettio år sedan... jag tillryggalägger aldrig denna vägen från S:t Kristofer och till mitt herberge här hos Berens Voghler utan att gamle herr Carl Ulfsson till Tofta rinner mig i hugen... han hade samma herberge, som jag nu eger... (Forts.)