gare — hvilket dock aldrig varit fallet — så skulle hvarje skymt af ett sådant tvifvel blifvit undanröjdt efter den erfarenhet han gjort, äfven såsom landshöfding, i denna stad, af de medborgerliga dygder, som utmärka den härvarande mosaiska församlingens medlemmar, samt af det intresse och de insigter, hvarmed så många bland dem omfatta stadens allmänna bästa och på ett så uppoffrande sätt deltaga i arbotet för samhällets förkofran. — Grelve E. tackade slutligen för de upplysningar, som blifvit honom meddelade, af hvilka han särskilt med nöje fästat sig vid det formligen afgifna förklarandet, att de nu på riksdagens bord till afgörande hvilande förslagen fullständigt motsvarade de mosaiska trosbekännarnes önskningar, och hoppades han, att detta icke skulle blifva utan inflytande på frågans lyckliga afgörande. Deputationen begat sig bärefter till ledamoten i andra kammaren, hr grossh. Julius Lindström, och frambar till honom enahanda äsigter och önskningar som till grefve Ehrensvärd. Hr Lindström svarade ungefärligen fölEhuru han befarade, att han möjligen ej komme att vara närvarande vid dessa frågors afgörande vid riksdagen, följde ban likväl desamma med sina varmaste sympatier, och ville ej tvifla på en god utgång, då en sak vore så rättvis som denna. Den anda, som nu råder inom riksdagen, och särskilt inom dess andra kammare, ställer frågan i ett helt annat läge än hon hade under den gamla representationen, hvartill komme, att tidens anda, i fråga om erkännande af främmande trosbekännares rättigheter, i de sednaste åren utvecklat sig till ett bättre, eller i den riktning, som blifvit af den kristna lärans Stiftare tydligt utstakad. Genom den nya kommunalordningen hade mosaiska trosbekännare kommit att alltmer deltaga i kommunernas angelägenheter, likasom ock genom deras rättighet att besitta jord. De personliga bekantskaper, som dermed blifvit gjorda, och den erfarenhet man vunnit äfven på landsbygden af dessa aktade medborgares nit och insigter, innebure nya stöd för anspråken på fullt likaberättigande äfven i statens representation och funktioner. Hr Lindström slutade dermed, att likasom han städse tillförene omfattat religionsfrihetens sak, så ville han äfven nu, då lösningen at denna stora fråga inom vårt land förelåge, medverka af alla krafter till en lycklig utgång af den sak, som här blifvit framställd af de aktade medlemmarne utaf Göteborgs mosaiska församling. Skulle han blifva förhindrad att deltaga i frågans afgörande, ville han anmoda någon af sina kolleger inom andra kammaren att utföra det honom lemnade