Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1870, sida 2

gifves något land med representativt statsskick, uti hvilket trosbekännelsen utgör vilkor för utöfvande af representantbefattning, ett vilkor, som aldrig ens varit inskrifvet uti brödrariket Norges mer än halfsekelgamla grundlag. Beträffande åter det förra förslaget, är förhållandet annorlunda. Då detsamma vid 1867 års riksdag hos kamrarne behandlades, framställdes deremot utur såväl materiell som formell synpunkt invändningar, hvilka nu, då afgörandets stund nalkas, äro egnade att ingifva farhågor, att bifall till förslaget kunde uteblikva. Det är ingalunda vår afsigt att här inlåta oss uti något försök till vederläggning af dessa invändningar, lika litet som vi med vår uppvaktning hos eder, br grefve, åsyftat att utverka oss edert löfte om bifall till förslaget med den röst, ni eger att afgifva. Den humanitet och de frisinnade tänkesätt, ni städse ådagalagt, äro oss en borgen derför, att denna röst i allt fall skall komma förslaget till del. Nej! Till vårt uppträdande hafva vi homtat anledning af tvenne särskilda omständigheter, och det är å dessa omständigheter, som vi härmed våga utbedja oss eder benägna uppmärksamhet. Vid såväl 1867 års riksdag som ock föregående riksdagar, då fråga förekommit om utvidgning af de mosaiska trosbekännarnes rättigheter, har den åsigt uttalats, att dessa trosbekännare sjelfva icke vore intresserade af dylika reformer, att deras uppmärksamhet och d sträfvanden mest vore riktade åt materiellt förvärf, samt att det fastmer syntes som utginge förslagen från personer, hvilka önskade att rubba statskyrkans iuflytande. Oriktigheten af denna åsigt ligger visserligen för pen dag; men då densamma upprepade gång kunnat framställas, hafva vi ansett oss böra deremot inlägga en uttrycklig protest. Det är visserligen sannt, att de mosaiske trosbekännarne, sedan de i början af såväl konung Oskars som vår nuvarande konungs regering ingifvit underdåniga ansökningar om aflåtande till riksdagen af propositioner om full medborgerlig och politisk likställighet med landets öfriga invånare, oaktadt dessa ansökningar icke ledt till dermed åsyftade Atgärder, lintagit en afvaktande ställning. hafva de emellertid föranledts at den omständighet, att riksdagarne, tid efter annan, sjelfva tagit ;formfrågan om händer, men ingalunda af likgiltighet för densamma. Och huru skulle en sådan likgiltighet vara tänkbar hos svenske män, hvilka innerligt älska sitt fådernesland samt vid detsamma känna sig fästade med den sauna medborgerlighetens band? Huru skulle det vara tänkbart, att, sedan vi vid rikets universiteter, efter idkade studier, aflagt de kunskapsprof, hvilka berättiga till användande i fäderneslandets tjenst, vi icke skulle finna oss djupt kränkta uti dessa våra medborgerliga känsior, då vi, genast vid vårt utträdande från universitetet i det praktiska lifvet, mötas af detta grundlagens bud: ,,hitintill skall du gå, men ej vidare! Och fråga vi hvarför, så blifver svaret: derför, att I ej lärt eder att uppfatta de gudomliga tingen på samma sätt, som landets öfrige invånare. Men detta svar kunna vi ej fatta, ty den religion vi bekänna är ju, i likhet med statens, kärlekens religion; de grundpelare, på hvilka den hvilar, heta: kärlek till Gud och kärlek till medmenniskor; den väg, den anvisar för vinnande af lycksalighet, är dygdens, rättvisans och sedlighetens; de grundsatser, den förkunnar, långtifrån att strida mot statens ändamål, stå följaktligen med detsamma i den innerligaste öfverensstämmelse. Vid dessa förhållanden och då vi alltså ej kunna inse, att statens fördel kräfver vårt uteslutande från den för hvarje medborgare i samhället dyrbara rättighet att fritt utveckla sina intellektuella anlag, och, då desamma äro riktade åt det offentliga lifvet, få egna sin verksamhet åt det allmännas tjenst, är det lätt förklarligt, om hos oss den känsla vinner insteg, att staten icke emot oss öfvar rättvisa, då den pålägger denna vår intellektuella frihet fjettrar, hvilka för dem, som deraf beröras, kännas måhända lika mycket tryckande, som shafveriets bojor för menniskor, hvilka, i afseende å tankeoch viljekraft, befinna sig på ett lägre stadium af utveckling; ech sålunda framträder i det klaraste ljus sanningen af hvad vi nyss yttrade, att så länge den ifrågavarande grandlagsreformen icke blifvit genomförd, så länge skola de mosaiska trosbekännarne i Sverige icke kunna känna sig sullt lyckliga såsom medborgare i det dyrbara säderneslandet. ty dessförinnan vorda de icke fria medborgare i detta ords bästa och ädlaste betydelse. Den andra omständighet, hvilken vi ansett oss böra vidröra, är följande: Då ifrågavarande grundlagsförslag vid ofvannämnde riksdag var föremäl för diskussion inom andra kammaren, framställdes af en bland denna kammares mest framstående ledamöter samt derjemte en varm anhängare af reformen, hr profossorn Ribbing, mot detsamma den anmärkning, att det icke vore för de fremmande trosbekändarne fullt tillfredsställande. Derigenom, att fö aget icke med andra undantag, ån förut omförmälda, begränsade dessa trosbekännares kompetens till embeten och tjenster, men deremot deras rättighet att utöfva embetet eller tjensten i hela dess omfång, skulle vid befordringar en bättre och en sämre kompetens komma att göra sig gällande, den förra till förmån för de sökande, som bekände sig till statskyrkan, och den sednare till nackdel för de fremmande trosbekännarue. Följden häraf skulle blitva, att de förstnämnde alltid föredroges framför de sednare, hvilka alltså endast skulle hafva förvärfvat ,rättigheter på papperet, men ej i verkligheten. Vi kunna ingalunda dela denna uppfattning, och till stöd härför åberopa vi erfarenheten. Densamma har nemligen städse visat, att så ofta lagstiftningen i Sverige undergått förändring till förmån för de mosaiska trosbekännharne, i det att de om ofördragsamhet vittnande bestämmelser, densamma innehällit, derutur borttagits, har medborgerligheten genast kommit i ätnjutande af sin fulla rätt. Så hafva uti rikets städer, efter tillämpningen af förorduingen om kommunalstyrelse i stad, uti hvilken förordning trosbekännelsen icke göres till vilkor för åtnjutande af deruti stadgade rättigheter, de mosaiska trosbekännarne fått röna de mest ovedersägliga bevis på sina medborgares fullkomliga förtroende. Likaledes ha på landsbygden de derstädes bosatte mosaiske trosbekännare, långtifrån att, på sätt varit förutspådt, mötas af allmogens fördomar, fått mottaga enahanda bevis på ett dylikt förtroende, så att de utöfva befattningar såsom ordförande uti såväl kommunalstämmor som kommunalnämnder; ja, inom tvenne af rikets sednast församlade landsting voro mosaiska trosbekännare ledamöter. Och den första riksdag, som sammanträdde efter genomförandet af det nya statsskicket, skyndade ju, då den icke vidare af den förut gållande grundlagen derifrån förhindrades, att öfverlemna tvenne af de förtroendeuppdrag, hvilka äf riksdagen meddelas, åt mosaiska trosbekännare. Enahanda skall — vi äro derom förvissade — förnällandet blifva, om det nu hvilande grundlagsförslaget upphöjes till lag, och det är öfvertygelsen härom, som bjuder oss att här uttala såsom vår bestämda åsigt, att ifrågavarande förslag är r de mosaiske trosbekännarne i allo tilliredställande. Herr grefve! Dessa äro våra känslor, dessa våra änkesätt i afseende på den föreliggande reformrågan. Vi hafva önskat, att desamma måtte comma till riksdagens kännedom, enär vi hysa len förhoppning, att detta skulle kunna bidraga ill frågans gynnsamma utgäng: men då ingen af