Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1870, sida 3

verfallna af sbirrer; Antoine undkom, mer Pierre satte sig till motvärn, dödade e af sbirrerna och sårade en annan, ble häktad och dömd till döden, men benå dad, och gick derefter först till Amerika sedan till Joniska öarne. Äfven härifrär blef han utvisad, enär han dödade två resande, hvilka han trodde vara röfvare, och uppehöll sig derefter dels i Italien, dels i Brissel, intilldess revolutionen år 1843 beredde honom tillfälle att komma till Frankrike. Han blef genast medlem af nationalförsamlingen, var derefter bataljonsches i Algier och uppehöll sig sedan i Paris. Han är demokrat och var på sin tid ifrig motståndare till sin kusins, presidentens, monarkiska planer. Sedan deano blifvit kejsare, har dock hans oslentliga opposition upphört. Angående den Victor Noir, som på handgripligt sätt förnärmade Pierre Napoleon och af denne blef nedskjuten, erfar man, att namnet Noir var hans pseudonym, samt hans rätta namn Victor Salomon. Det tal i lagstiftande församlingen, i hvilket Ollivier betecknade det nya kabinettets förhållande till landet och dess representation, supplerar i fiera afseenden de af oss härofvan meddelade yttrandena i senaten af grefve Daru, men innehåller framför allt en fi tran om, att det nya kabinettet på det samvetsgrannaste skall söka genomföra sitt program. ,Vi äro desamma som förr, yttrade premierministern och tillade, att icke blott kejsarens, utan äfven rehresentstionens förtroende vore ett nödvändigt vilkor för, att den stora uppgift må kunna genomföras, som är målet för regeringens sträfvanden: att grundlägga friheten utan revolution och det nationella framåtskridandet utan våldshandlingar. — Detta ,iuledningstal, som allt igenom bär pregel af försigtigliet och en klar uppfattning af situationens svårigheter, har gjort ett ofantligt gynnsamt intryck. I samma möte fick emellertid Ollivier äfven tillfälle att rikta några ord till det radikala parti, som i kejsurdömets förening med den konstitutionella friheten ser det värsta hindret tör sina planer. Gambetta interpellerade regeringen angående vissa disciplinära åtgärder, som krigsministern vidtagit för sörebyggande af de radikalas agi itationer bland soldaterna i hufvudstadens garnison. Krigsministern svarade på Gambettas interpella tion, att han äfven för framtiden skulle förbjuda soldaterna att bevista offentliga församlingar, och bekräftade dessutom en af tidningarno omtalad undersökning, på grund hvaraf åtskilliga underofficerare, som kolporterat upproriska skrifter, hade blifvit sända till Afrika. Med anledning af allt detta lörklarade Ullivier, att regeringen ingalunda skulle äta begagna sig som lekboll af de politipartierna, utan att den vore fast besluten att tillbakavisa hvarje anfall mot len, af hvilken regeringen erhållit sin fullmakt. Det nya kabinettet skulle arbeta ör sriheten, men frihet kunde icke tänas, utan att or dning och säkerhet kratzt blefve upprätthållna.