Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1870, sida 2

mer hon i sällskap, så kan ingen obliger: sbenne att dansa, ty hon är envis, inger att sjunga, ty hon är envis, hon blir så obehagelig, och ingen blir olyckeligare än hon sjelf och den som får henne till hustru, ty om han stiger opp, så vill hon lägga sig, vill han resa blir hon hema, krill han bli hema vill kon resa. D. uti Hedda visar att namnets ägarinna bör aldrig vara Dum. Jag talar ej om en qvickhet som vi få tillskrifva en lyckelig natur. Ua dum flicka talar om sin mors boskap då sällskapet raisonnerar om granlåt. Hon vill släcka eld med bränvin, och bränner björkeved i köksspisen och spånor i kakelugnen. Ilon är ett åtläje för andra, ledsnad för sig sjell, vauheder sör sin man. Å. uti Hedda visar att namnets ägarinna ej bör vara Afeundsjlisk. Når nåtur nöjes al egen lycka eller andras olycka. Men detta bör förnustet hindra, ty på afvund följer strax förtal. År en ärnnå snällare, vill man förtala den. Mår han bättre missunnar man honom, med mera. Men Hedda Myrin, som dessutom aldrig är bögd för det jag omtalt, har så lefvaude påminnelser i sitt namn att jag mod nöje lefver Dess trogne Scholemäster S. L. Ödmann. D. 7 Julii. VII. Min lilla Mademoiselle. Hennes kära bref fägnade mig öfwermåtton, ehuru jag ej war så lycklig att unna få smaka fruchten af min egen hus1hlls-Iustruetion.