Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1870, sida 1

En vild, förtärande flamma tändes i fru Bengtas öga och hon sträckte ut sin hand mot dörren, i det hon sade: — Yrar du ungersven, eller har du rent af förlorat förståndet...lemna genast dörren, och låt mig komma in till din moder, så vidt hennes lil är dig kärt — och med detsamma lade hon handen på ynglingens axel. Det var tydligt, att Nils här måste vika. Det stred alldeles för mycket emot hans begrepp om det passande, att möta en qvinna med våld, men å en annan sida stod här för mycket på spel. Han försökte ännu en gång att med ord förmå den stränga frun att afstå från sitt uppsåt, men det visade sig snart, att hvarje hopp i den vägen var fåfängt. Då kom räddningen från ett håll, der man minst hade kunnat vänta den. Så väl Svante, som fru Märta voro alldeles förstummade öfver den djerfhet, Nils vågade utveckla, men den skrattande riddaren gick med lugna steg och utan att förändra ett drag i sitt vanliga utseende fram till fru Bengta, hvars hand han fattade. Riddaren påminte vid denna rörelse mycket om en af dessa stora, präktiga, numera i det närmaste utgångna dalbohundar. Liksom denne någon gång, då han ser sin herre åka ut för ett välkomnat för att icke säga farligt möte, tyst, men oåterkalleligt och osvikligt närmar sig den objudne gästen och hugger sina starka käkar om hans fot, — så fattade den halflånige riddaren fru Bengtas hand, och utan att göra det ringaste afseende på hennes ifrån den yttersta förvåning till det djupaste förakt och den häftigaste vrede skiftande blick, drog han henne med leende min och de artigaste bugningar till andra ändan af rummet. Med ett uttryck och en ton, som om han sagt den största artighet, sade han derunder till den häftigt upprörda qvinnan: