Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1870, sida 1

Min Gunstiga Mademoiselle! Det var en gång en harunge som ständigt ville följa sin Mor, aldrig böd han till att gå sjelf omkring att söka sig födan, utan Modren skulle gå före; men dess trogna Mor blef en gång bortskuten, så alt vår harunge nödgades se sig om, men befant sig okunnig, och blef omsider ett rof åt närmaste Jägare. Det går så till, tänkte jag, med dem som aldrig bjuda till att gjöra sjelfve. En yngling som står under andras undervisning försöker ofta om han ej sjelf kunde hjelpa sig fram. Man förväntar ej fullkomligheter af begynnare. Nog sullkomligt då man budit till. Man måste säga a innan man kommer till b. Jag är som hon wet upfödd hos min Morfar. Ett alfvarsamt Prästhus, der icke just Carbasen ständigt låg på bordet, men var dock ej längre borta än att han på behörig tid kunde vara tillhands. Jag blef drifven att läsa, skrifva, spela och mera; men ensamen var jag, utan någon medtäflare så att jag ej så just skyndade på. Mina yngre syskon började nästan öfverträsla mig. De kunde läsa rent då jag måste ha en som sade före hvart ord då ljag skulle läsa. De skref mig till men