Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1870, sida 1

för granna för en sådan Bondklippare som a g. Imedeltid kan ingen mera fägna sig öfver hennes snälla händer än äfven jag. Det är således som en flicka nytjar både penna och nål, sör att roa sin vän och kläda sin man. Hon hörer att jag talar i fåvitsko. Så angjenämt det torde vara för ett Fruntimer att se sin man ständigt putsad, ständigt utstofferad, så besvärligt torde det äfven falla för somlige att bibehålla denna ögnelust. Nog vilje vi vara granne, endast det skjer med de skönas händer. Och det kan äfven vara billigt, ty det är för deras skull som vi svettas under denna omsorg. Dock vill jag råda en god flicka att äfven härutinnan vara sparsam emot sin vän, på det hennes benägenhet omsider ej må stadna i skyldighet, och detta understöd ej må blilva en nödvändighet. Jag känner en Fru som ofta nödgas löpa från brygd och bränning endast för att sätta peruquen på sin dyra man. Jag vet äfven en man som skulle hasa med strumporne ned på toflorne om ej hans fromma gumma bunde fast hans strumpeband. All den bevågenhet jag i detta mål begär af min tillkommande käring, är att hon fäster kragen på min halsduk, hvaremot jag utfäster mig att bestyra om hennes snörlif, considerationer, conquaronger, och toflor. Och detta blir mitt pactum Antenuptiale. För all ting låt detta blifva unter uns; ty tiderna ändras och vi uti dem. Nog skall jag bruka netta kläder, Blott jag en gång kan bli Caplan, Ett väldigt bälte utaf läder, Skall sitta på en stor Coftan,