Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1870, sida 2

gömma tills domedag. Sig mig nu först din vilja, om du åstundar detta halsband, eller icke! — Så har du sagt mig, moder — sade Nils, sedan han en stund besinnat sig — och det har slven den vördige herren, biskop Thomas, lärt mig, att mannen bär sin lycka inom sig och i sitt goda svärd ... Fru Karin förde nästan med hänryckning sonens hufvud mot sina läppar och tryckte en kyss på hans panna, medan en skymt af öfverjordisk srid strålade ur hennes milda ögon. . — Guds moder vare prisad, son — sade hon — jag visste knappast, om jag kunde hoppas ett sådant svar af dig! Haf tack derför, och var viss derom, att du skall blifva lycklig, äfven om du aldrig blir egare af din morfaders smycke. — Det var då icke min morfaders bestämda vilja, att jag skulle blifva egare af halsbandet? — Jo, jo, käre son ... och din styrka att försaka berättigar dig att njuta lyckan i hennes högsta mått. Jag vill nu säga dig, hvar din morfader har nedlagt denna skatt, och huru du skall finna den. Fru Bengta hade under hela detta samtal hållit sig något på sidan om det tjocka sängförhänget, der dessutom stark skugga föll öfver henne, och hon hade iakttagit den fullkomligaste tystnad. Men den som hade sett elden i hennes mörka ögon och den krampaktiga stelheten i hennes anletsdrag, hvilka mera påminte om en död än en lefvande, skulle med fasa hafva dragit sig tillbaka ifrån henne. Nu, när fru Karin närmade sig det vigtiga meddelandet, hvarest skatten stod att finna, lutade den mörka skepnaden sig något fram, och hennes läppar öppnade sig, medan ögonen brunno af en djefvulsk glans. — Under förstugan på Wiborg — fortsatte fru Karin — ligger ett stort, hvälfdt rum, i hvars ena ända slottsskrifvaren har sitt bord och sina räkenskaper. Tionde stenen från detta hörn på