Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1870, sida 2

ättre att flottan får behålla hvad den sdar. Äfven om de båda departementerna lifva sammanslagna, lärer dock riksdagen j underlåta att så specificera anslagen, utt sådana ,virements ej blifva möjliga. Det parlamentariska styrelsesättet har nu blifvit en verklighet i Frankrike, och letta på ett så afgjordt sätt, att något vifvel derom ej längre förefinnes. Om det också är tydligt, att kejsar Napoleon III när gifvit vika för omständigheternas tvång och att han gjort af nödvändigheten eu lygd, så kan man ej frånkänna honom len förtjensten, att sedan han öfvergått Rubicon, eller efter det han tagit sitt parti, nar han blifvit sig sjelf trogen, utan att söka på smygvägar återvinna den förlorade terrängen. ,Den personliga regeringen har upphört och skall näppeligen kunna någonsin vidare återkomma. Den har varit, yttrade kejsaren sjelf till senaten, ,,en börda, och ,,när en vandrare, som gått on lång väg, befriar sig från en del af on börda, så har han dermed ej försvagat sig, utan han återvinner ny kraft att fortsätta vägen. Denna börda har dock varit Napoleon ir, ända tills de sista representantvalen öppnade hans ögon. Så hålla också öfriga zuveräner i detlängsta på samma bördad, ehuru de skulle gå lättare om de vore från henne befriade. Det har blifvit yttradt, att kejsar Napoleon varit så beslutsam i fråga om det nya systemet, att om Ollivier föreslagit honom att acceptera Garibaldi såsom minister, så hade han gått in derpå. Anekdoten bevisar blott, att man varit viss på att kejsaren orubbligt beslutat bilda sin ministere efter lagstiftande kammarens majoritet. Och hr Olliviers tal, som meddelas bland dagens telegrammer, bevisar, att han icke ämnar behålla sin plats längre än han uppbäres af majoriteten. Dessa tilldragelser i Frankrike kunna ej vara utan återverkan på andra länder, framförallt der, hvarest den Napoleonska regimen varit antagen till ett ledande föredöme. Det finnes regenter, för hvilka kejsar Napoleon III gällt såsom orakel, och det vore önskligt, om de nu ville af honom lära konsten och dygden att i tid gifva vika för omständigheterna, inseende att folkets makt, utöfvad genom dess representanter, hädanefter måste vara den bestämmande för alla staters regeringssystem. Konstitutionalismen måste förr eller sednare leda till parlamentarismen, och det är i denna form monarkien ännu kan, måhända för rätt lång tid, uppehålla sig i Europa. Det beror på monarkerna sjelfva att genom trogen pligtuppfyllelse förlänga denna tid, eller genom ett motsatt förfarande förkorta densamma. Det är genom handlingar det nya franska kabinettet skall visa sin verkliga karakter. Utom den vigtiga frågan om återställande af den kommunala sjelfstyrelsen, föreligger för Frankrike, likasom för Europas alla öfriga stater, att rätt ordna statshushållningen, så att folkets skattebördor förminskas. Detta är alla europeiska folks yrkanden i denna tid, och dertill måste deras regeringar lyssna. Den nuvarande ministören i England fortgår raskt på denna bana, och när brankrikes nya styrelse måste vända sina sträfvanden åt samma håll, är det med krigsbudgeten man i detta hänseende måste begynna. Denna onaturliga wutgiftspost, som förlamar alla folks utveckling, måste förminskas, med upphäfvande på samma gång af den politik, som döljer sina egna planer på eröfringar, under förevänningen att blott vilja betrygga sitt eget försvar. I den stund Frankrike inträder på denna bana, skola slika förevänningar från t. ex. Preussens sida vinna föga gehör, och då skall väl äfven der folkets högljudda rop vinna småningom afseende gentemot soldatväldet. Utan att öfverlemna sig åt några sangviniska förhoppningar, har man emellertid all anledning tro, det den nya ordningen i Frankrike skall betrygga Europas rättsoch fredstillstånd och göra det möjligt för folken att andas lättare än de gjort under många år, då allt näringslif varit mer eller mindre oroadt och förlamadt af de ständigt återkommande ryktena om krigsutbrott, rykten, som regeringarne verksamt understödt, när det gällt att från representationerna utpressa nva summor till militärväisendoet VHffe