Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1870, sida 1

— ?02:000 —— — der, lille herr Nils, lifslesvande ... lille, säger jag ... han är ju vuxen till en riddare så båld... Nils vände sig om, och ett mildt leende krusade hans läpp, när han såg framför sig en gammal gråhårig tjenarinna i huset, som stod med förklidet tryckt mot ögonen och snyftade högt... Guds fred, Helga mor —-sade han och gick emot den gamla och slöt henne i sina armar — jag menar, I ären glad, att se mig åter...och du skall nu säga mig ett sanningens ord om det, som mig gerna lyster att veta. Ian drog gumman in i fönstersmygen och bad henne säga allt hvad hon hade sig bekant om fru Bengta. Den gamla kunde dock icke lemna honom andra upplysningar, än dem han redan erhållit af brodern, men hennes slutord voro af helt annat innehåll än hvad den saktmodige Svantes hade varit. — Det säger jag eder, Nils, så gammal jag är — yttrade hon — kunnen I skaffa fru Bengta ur eder moders hus, så gören I en gerning, som j I aldrig i evighet skolen ångra. 3 — Det är ock min tanke, Helga, och jag vill det väl försöka — genmälte Nils. — Skall det för någon lyckas, så skall det väl vara just han, Nils... Guds moder, I ären ju gamle riddar Sven upp i dagen! — Men säg mig nu ock, moder Helga, hvem är den mannen i hvita manteln, som for med bud till mig från min moder? — Mannen med hvita kappan ...hm, hvem han är — vidtog den gamla och hostade — ja ibland har det synts mig, som om jag känt igen honom ...men hvem ban så är, Nils, så växer det rosor i hans fjät...ja gör det så! Den gamla knyckte till med hufvudet, och ett par tårar glimmade i hennes trofasta ögon. — IIvad menar du, Helga? ...du har då goda saker att förtälja om honom .. huru syntes det min fader om honom?