derför, att Idöma af det provisoriska tillstånd, hvari sjöförsvarsdepartementet fortfarande hålles, då det blifvit beklädt med en chef, som alls icke tillhört detta vapen, och hvilkens kraft och duglighet i öfrigt såsom departementschef varit tvifvel underkastade. ,För att ådagalägga, yttrar Stockholmsposten, att en sjöminister kan umbäras, har till detta statsembete kallats en topograf, och när denne ej längre med sin personliga fördel finner förenligt att qvarstå, säges man till sjöminister ämna utnämna en fortifikationist. I turen torde sedermera, i fall samma intresse för slottan osh sjöärenden i allmänhet kommer att göra sig gällande, blifva till sjöminister utnämnd en artillerist samt vidaro en infanterist och slutligen en kavallerist. Efter denna ironiska anmärkning yttrar sig Stockholmsposten emot den ifrågavarande sammanslagningen, och vill heldre, det alla frågor, som röra handelssjöfarten, skola flyttas från civiltill sjöförsvarsdepartementet, hvilket sednare i sammanhang med en sådan förändring skulle kallas sjödenartement. Såvida meningen med departementalfördelningen är att likartade ärender skola sammanföras under vissa regeringsområden, så ligger det väl mera räson deri, att allt hvad som hör till försvarsväsendet förenas under ett departement, än att en del ärender, som höra till handelssjöfarten, förbindes med örlogsflottans angelägenheter. Detta nya departement ville vi då icke kalla krigs-departement, såsom man föreslagit, utan landsförsvars(ej landtförsvars) departement, såsom uttryckande naturen af vårt militärväsen till vatten och land, hvilket bör uteslutande afse landets försvar. I likhet med regeringen och de ,nyliberale (det är ju fägnande att de sednare kunna i något stycke hysa samma åsigter som den förra) antaga vi, att allt hvad som rör vårt försvar kan och bör hänföras till ett enda regeringsdepartement, dervid vi mindre afse de nyliberales sparsamhetsskäl, ehuru detta visserligen ej bör missaktas, utan mera den samstämmighet och samverkan, som härigenom böra kunna införas inom dessa vigtiga förvaltningsgrenar. Och då synes det ej vara olämpligare att flottan ställes under den högsta myndigheten af en ,infanterist än att sådant skett med t. ex. befästningsväsendet. Det är icke fack-kunskapen, som obetingadt erfordras hos en departementschef, utan fastmer de högre och generellare insigterna samt förmåga att använda fackmännens insigter, hvars och ens på deras rätta område. Särdeles gäller detta när det blir fråga om reformer, och det är just f. n. fallet. Det är ytterst sällan specialisterna förmå genomföra sådana på eget område. När Stockholmsposten antyder på ryktet att den närvarande chefen för fortifikationsverket, frih. Leijonhufvud, skulle vara afsedd att blifva sjöminister, för att derefter äfven emottaga landtförsvarsportföljen, så hafva vi deremot ingenting annat att anmärka, än att vi beklaga det frih. L. aflagt ett så misslyckadt specimen för ett så vigtigt embete, som då han föreslagit de samösa jordverken vid Rya Nabbe och Nya Varfvet. Det är det goda omdömet, som här tagits i anspråk och som kommit på skam, trots specialstudierna, hvilka man ej har anledning att frånkänna frih. L. Och det är just detta samma omdöme, som vid ledningen af ett regeringsdepartement utgör en Jufvudsak. Sviker detta, så hjelpa hvarken insigter eller ansträngningar; ej ens den bästa karakter kan fylla denna brist, ehuru den visserligen kan förebygga många halsstarrighetens misstag. I öfrigt har man icke mycket att vänta af hvem som blir minister för vårt försvarsväsen under den närmaste tiden. Vår nya representation har ännu icke kunnat göra ett parlamentariskt styrelsesätt gällande, då rikets styrelse måste ledas efter de grundsatser riksdagen fastställer och af de personer, hvartill den har förtroende. Först efter det en sådan ordning blifvit äfven hos oss införd kan här blifva fråga om ett nytt system, och det är detta, hvaraf oss göres behof. I afvaktan derpå kan det vara temligen likgiltigt hvilken rådgifgifvare, som expedierar konungens befallningar inom eller utom rådkammaren, och då torde frih. Leijonhufvud vara lika så god som någon annan. Hvad riksdagen emellertid nu kan och bör utföra, det är den gradvisa, men säkra förminskningen i anslagen till armeen och flottan, begynnande, hvad den förra angår, med öfningsanslagen, hvilka äro förspillda