Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1870, sida 1

sedan hon länge betraktat och liksom sökt läsa hvarje drag i sonens öppna anlete. — Kommer du ihåg din morfader, son... gamle riddar Sven...? — Han böll dig kärast af dina syskon, Nils — fortsatte hon, sedan sonen bejakat hennes fråga — och derför lemnade han dig ett arf, det dyrbaraste, han egde...men med tvenne vilkor, det ena, att du skulle bära hans namn... det andra, att du sjelf fritt och otvunget ville mottaga hans gåfva... Säg mig nu först, huru dig synes om det första af dessa vilkor... Vill du upptaga din morfaders namn och kalla dig Sture? — Säg mig, moder — sporde Nils tillbaka — skulle du blifva glad i ditt hjerta, om jag antoge detta vilkor? — Det får jag ej säga dig, son...förr än du gjort ditt val, men sedan skall du nog få det att veta! IIlvar det så är med din faders vilja ers, att jag får bära mitt fäderne sköldemärke, Nattoch Dags-vapnet, så är jag redo att kalla mig Nils Sture. — Iaf tack, son — återtog då fru Karin och tryckte svettduken mot sina ögon — ditt fäderne ättemärke må du väl bära .,.det var blott namnet min fader önskade se fortplantadt genom mig, eftersom han sjelf icke hade någon son... och jag må väl säga dig, att det gläder äfven mig, ty jag håller min faders minne kärt och vet, alt hans namn kan bäras med äran! IIon strök lockarne ur sonens panna, och såg åter på honom med samma genomträngande blick, som nyss förut. — Nu till det andra — fortsatte hon efter ett långt uppehåll, hvarunder hon sökt samla sina tankar — din morfader egde en kostbar klenod, en halskedja af guld, men af ett så högt värde, att den ej kan betalas med alla jordens skatter. Den består af tolf sammanlänkade serafshufvuden,