Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1870, sida 1

— Jag vet knappt, om han varit eder sader, riddar Bo till synes. märkligt nog, har han knappast visat sig här på gården, annat än, när fru Bengta varit hit att vänta, utan när han först kom, det kan nu vara tre år sedan, och då kände honom ingen, utan fru Karin allena, och hon grät om qvällen, men hon var så själsglad tillika, och sedan dess har det alltid varit, som om smärtorna stillat af, när den gröne riddaren kommit... — IIan plägar då vara inne hos min kära moder? — Ja, plägar han så...och just som han tager i dörren till fru Karins rum, är det som om jag ville känna igen hans ansigte, men när han så vänder sig om så är han sig lik igen och skrattar i sitt borstiga skägg. — Vet fru Bengta af, att han besöker moder, och hvad säger väl hon dertill? — Hon känner der intet af,...hur själslös han synes, så har han förstått att välja sin tid. Nu öppnades dörren till fru Karins rum, och! fru Bengta visade sig på tröskeln, stel och hemlighetsfull, vinkande befallande med handen. Nils lemnade mor Helga och gick med snabba steg mot dörren, der fru Inga vek undan för honom, hvarpå han hastigt slöt till dörren. ! Der inne var det mörkt som i en graf. Allt dagsljus var utestängdt, och tvenne tjocka vaxljus brunno på bordet vid den stora sparlakanssängen, mot hvars guldfransar ljusstrålarne bröto sig liksom mot ättevapnet, hvilket var uppsatt midt på sängens framsida, der sparlakanen möttes. I bakgrunden af den stora sängen visade sig ett blekt, hålögdt och aftärdt ansigte, och en vis nad hand vinkade matt den inträdande till mötes medan ett svagt glädjeskimmer liksom omgjöt den sjukas hela anlete. Nils sjönk ned på knä vid sängen och öfverhöljde den framräekta handen med kyssar.