Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1870, sida 3

yvy v Å MmMn TT SUR VET 71 PMM riksdagsperiod kommer att förrättas. Stockholm. Posttidningen meddelar: Kongl. Maj:s Bönedags-plakat. Åren flykta, tiderna förvandlas; men Herren den Allsvåldige blifver såsom han är, och Hans år taga ingen ända. På skilda vägar vandra menniskorna mot sitt mål, i stadig vexling af möda och hopp, af fröjder och bekymmer, men öfver dem alla strålar ljuset at Hans nåd, till dem alla ljuder Hans heliga, kallande stämma. Vid återblicken på det tidskifte, som uu ligger afslutadt bakom oss, finne vi riklig anledning att nalkas Honom i tacksägelse och bön. Väl har icke heller detta år framlupit sin bana, utan att till oss bära allvarliga pröfningar; men Herren har dock städse åter låtit sin nåds sol frambryta ur molnen, att dermed fröjda sitt folks hjertan. Väl hafva äfven under detta skifte lidande och nöd gästat flere af vårt fosterlands bygder. Då våren knoppades och naturens nyväckta lif tycktes inbjuda menniskorna till glädje, kändes som bittrast skadorna och bristen efter det nästföregående årets knappa eler felslagna äring. Men när skördetiden kom, upplät Herren sin hand och utbredde mildeligen öfver de slesta delar af vårt land sin rika välsignelse. Och äfven för de landsändar, hvilka ej emedelbart blifvit delaktiga af denna rikedom, hafva bekymren mildrats genom ymnigheten inom det öfriga. Fortfarande har Herren under det förflutna året låtit oss njuta fredens herrliga gåfva. I dess lugn har hvarje redlig medborgare under ostördt skydd af hägnande lagar kunnat odla sin teg eller drifva sitt yrke; vården om det uppväxande slägtets förkofran har kunnat i stillhet fullfölja sin gång, rikets styrelse utan förlamande hinder främja allmänt och enskildt väl. Och öfver alla dessa jordiska sträfvanden har den himmelska sanningen allt fort spridt sitt förklarande ljus; i våra tempel har det gudomliga ordet blifvit menigheterna förkunnadt, manande till sannskyldig bättring och lefvande tro, vägledande, varnande, bestraffande, men äfven hugsvalande och tröstande i all nöd, gifvando trid i lifvet och i döden. Många äro de välgerningar, som sålunda mana oss till tacksamhet mot alla goda gåfvors gifvare. Denna maning är så mycket kraftigare, ju mera djupt vi måste känna, att deäro fria, oförskyllda skänker af en saderlig nåd. IIvad äro väl vi, att Gud så tänker uppå oss och låter sig vårda om oss? Vi äro stoft och aska: än mer, vi äro arme syndare. Men Ilan, som bor i höjden och helgedomen, Han bor ock när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hafva. Allt, som till lif och salighet tjenar, bjuder oss, om vi detta bekänna, den barmhertige Fadren åter och åter i sin enfödde, älskelige Son, hvilken är oss gjord till visdom, till rättfärdighet till helgelse och till förlossning. Ett folk, som lefver i Guds kärlek och fruktan, kan ock utan bäfvan möta den kommande dagen med dess ännu fördolda lott af sorger och fröjder. Förvissadt derom, att Herren hörer bön, går det trösteligen fram till nådastolen och finner bjelp på den tid, då bjelp behötves. Ljus och kraft äfven i de jordiska bekymren strömma till ett sådant folk från höjden, och Herren fullbordar ötver det sitt herrliga löftesord: Söker först efter Guds rike och dess rättfärdighet, så faller eder allt annat till: Bönen och lofvet böra icke vara fremmande för någon dag af vårt lif. Dertill bereder sig ock menigheten hvarje gång den uppträder i Guds helgedom. Likväl pläga, enligt gammal vördnadsvärd sed, några dagar utmärkas, hvilka, synnerligen skola vara egnade till botfärdig bön, till ödmjuk åkallan, till högstämdt lof. I detta syfte vilja vi ock för nu ingående år bafva påbjudit och förordnat fyra allmänna högtidliga Tacksägelse-, Faste-, Botoch Bönedagar, att firas Söndagarna den 6 Mars, den 8 Maj, den 10 Juli och den 9 Oktober. Bönedagstexter år 1870. Första Bönedagen. Ottesången: Ps. 139: 23, 24. Utransaka mig, Gud, och få veta mitt bjerta: bepröfva mig och förnim, huru jag menar det. Och se till, om jag på en ond väg är; och led mig på den eviga vägen. Högmessan: Jer. Klagov. 3: 42. Vi hafve syndat och olydige varit; derföre hafver Du med rätta intet skonat. Aftonsängen: Rom. 7: 18, 24. Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor icke gedt: viljan hafver jag, men att göra godt, det fiuner jag icke.