sedan nära tre månaders tid, och ställningen är ingalunda gynnsam för strikgörarne. Arbetsgifvarne vägra på det bestämdaste att ingå på arbetarnes fordringar; ja, de afböja tillochmed att blott underhandla med föreningarnes föreståndare; de vilja, att de enskilda arbetarne eller ock utsedda deputationer af dem skolal: vända sig till grufegarnes förtroendemän. Förbittringen har stigit genom förhandlingarne, och arbetsgifvarne ha slutligen gått så långt att förklara, det de endast åter ämna gifva arbete åt dem, som kunna visa, att de utträdt ur föreningen. Härvid ha de stannat, och utgången, ja, hvad som gäller mera, allmännna opinionen, har gifvit dem rätt. År 1868 existerade ensamt i Preussen 429 kolgrufvor, som sysselsatte 106,213 arbetare samt dessutom 181,272 qvinnor och barn och producerade 455 millioner centner kol till ett grufvärde af 39 millioner thaler. År 1869 har ytterligare en tillökning egt rum i alla dessa siffror. Jemte Preussen producera Sachsen och Thiringen mycket ansenliga massor kol; Österrike kommer likaledes i betraktande. Nog af, någon brist på kol kunde ej uppstå. Sina kontraktsenliga leveransförbindelser kunde de nederschlesiske grufegarne fullgöra, och sålunda voro de satta i stånd att afvakta strikens utgång — 3 råkar sällan i förlägenhet. Annorlunda gestaltade sig saken för arbetarne. I en månads tid offrade de sina besparingar för striken — alltid tillräckligt för personer, som vilja göra behofvet af en löneförhöjning gällande — derefter sökte man hjelp hos vännerna. De understödsmedel, hvilka man väntat af icke-strikegörande grufarbetare,ingingo endast sparsamt. Också var tiden illa vald: vintern inträffade, och han är deruppe i bergstrakterna en hårdhändt patron. Familjerna började lida brist. Men ledarne uppmuntrade till ihärdighet. Många arbetare blef tiden för lång; de utvandrade; — till Österrike, till Frankrike. För de qvarblifvande blef nöden allt större. Ledarne insågo, att det var deras pligt att sätta en gräns sör nöden. De framställde såsom en moralisk förpligtelse för hela det demokratiska partict att lemna subsidier. För att fylla söreningarnes kassor, utfärdade man ett inträngande upprop till alla vänner af liberal färg. Men hur. stort i allmänhet välgörenhetssinnet i Tyskland än är, här förnekade det sig dock. I afbidan på understöden utdelade emellertid föreningarnes föreståndare till strikegörarne bons eller skuldförbindelser på små belopp med bemyndigande att hos, deras leverantörer utgifva dem i stället för kontanter för föreningskassornas räkning. Dessa bons cirkulerade äfven i längt aflägsna trakter, de kurserade tillochmed på härvarande börs; man ville dermed göra ett stort lån i små belopp, och här var det, som olagligheten började. Regeringen såg sig nödsakadl att konfiskera ifrågavarande bons. Försöket att på detta. sätt ännu längre hålla 5,000 strikegörare öfver, vattnet hade misslyckats, oaktadt äfven män af god demokratisk klang, såsom t. ex. Schulze-Delitzsch, tagit till orda för strikegörarnes sak. Ännu sortfar striken, men dess slut är att förutse. De ihärdiges lilla hop har redan betydligt sammansmält. Dagligen, besluta sig allt flera arbetare tör att, på grufegarnes nåd och onåd, återgå till sitt arbete. På sin höjd ännu en månad, och! grufarbetet skall åter vara i sin vanliga! gång. Arbetsgifvarne äro i begrepp att! triumfera. Sclhulze-Delitzsch har, i afsigt att gagna: strikegörarne, offentliggjort en förklaring, åt hvilken äfven hans tillgifnaste vänner skakat på hufvudet. Han säger, att i Waldenburg en hög demokratisk-social princip står på spel: det måste visa sig, huruvida yrkesföreningarnes uppgift i stort läter nå sig, hyadan demokratien på allt sätt måste understödja och uppmuntra, strikegörarne. Alltså 5,000 arbetare göras till föremål! för ett experiment, hvars utgång måste synas tvifvelaktig äfven för den förtröstansfullaste socialdemokrat. Ack, experimentet har kommit att stå arbetarne dyrt! Minskningen i arbetslön under den tre månader långa striken utgör 260å 270,000 thaler. De tillsatta besparingarne, de upplupna skulderna, förtärandet af alla förråder, den ostillade nöden under vintern, hungern, förlusten i arbetskraft — hvem kan beräkna allt detta, och hvem ersätter arbetarne och deras familjer derför? Efter allt detta kan man ej tillräckligt predika satsen: icke krig, utan fred och vänskap mellan kapital och arbete! H. UTRIKES.