Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1870, sida 1

lad, mre ri, n, 8 381 ot VT SV 15 U0 101101HAAC 00 ITAncS-. IIyem kommer ej vid dylika skildringar att tänka på berättelsen i 2:dra Mosepoken om de nio landsplågorna, som den store demagogen frambesvor öfver Farao och Egypten? Ack, hvad voro dessa plågor mot den tionde sorten: khedivens gäster?! Sedan någon tid tillbaka ha vi skådespelet af den största strike, som, såvidt jag kan erinra mig, någonsin egt rum på kontinenten. I nedra Schlesien ha omkring 5,000 grufarbetare beslutat inställa arbetet i de bekanta Waldenburgska koll grufvorna. Dessa grufvor egas af perso1 or vd Meg — van 1 es PO cr ar 2 — — 1 ner, hvilka nästan samtligen hålla sig till det politiskt-liberala partiet. Äfven grufarbetarne tillhöra utan tvifvel detta parti. Valkretsen Waldenburg har alltid sändt mycket framåtskridna representanter till Berlin, och dessas namn, Reichenheim, Twesten m. fl., bevisa, att valen derstädes ingalunda bero på kompromisser af de olika politiska partierna. Den samfällda valkorporationen är liberal. Detta vill säga, att de händelser, hvilka nu tilldraga sig i dessa kretsar, äro helt och hållet oberoende af politiska inflytanden. Socialismen uppför här för oss ett skådespel, som väl är värdt att närmare betraktas. Grufarbetarnes i de schlesiska kolgrufvorna ställning har hittills icke ansetts för beklagansvärd. Den har utan allt tvifÅvel varit gynnsammare än fabriksarbetarnes. De s. k. ,Heuer, d. v. 8. de, som i schakten sysselsätta sig med att uthugga kolen, förtjena i genomsnitt dagligen 23 groschen (något mera än 2 rdr svenskt rmt), de s. k. Schlepper, d. v. s. de, som transportera kolen till gruföppningen, ha en dagslön af 13 å 15 groschen. Dessa sistnämnda äro vanligen unga gossar om 16 å 18 år. Hur mödosamt och besvärligt arbetet i schakten än må vara, skulle man dock tycka, att arbetarne skulle kunna existera med en sådan aflöning. Det bör tilläggas, att de hittills måst vara I medlemmar af de s. k. Knappschaften, d. v. s. grusarbetare-föreningar för ömsesidigt uaderstöd. Dessa föreningars fonder bildas genom bidrag af arbefarne och sarbetsgifvarne, af legater och räntor. De ha i många distrikter växt till en ansenlig höjd, och inkomsterna af dem användas till att vid inträffande sjukdomsfall förskaffa arbetarne läkarebjelp, medicin och kontant understöd, att betala skolafgiften för deras barn, hjelpa dem att bekosta kyrkliga förrättningar, såsom dop, vigsel, begrafningar o. s. v., att vid inträffande olyckshändelser understödja dem etc. De förmåner, som dessa föreningar bereda arbetarne, äro alltså ej ringa. Slutligen kommer i betraktande, att kolgrufvorna ha sågodt som alls intet att lida af konjunkturernas vexlingar; der finnes år ut och år in arbete, och hvärken sommar eller vinter betingar ett afbrott. Behofvet af kol är i ständigt stigande; med detsamma har arbetslönen inom de sednaste 10 åren stigit med 25 å 30 procent, och detta på det mest naturliga sätt — behofvet af arbetare var nemligen alltid större än tillgången. Vid vår jernproduktions och vårt jernbaneräsendes närvarande storartade utveckling kan man våga tusen emot ett, att arbetslönerna på samma naturliga sätt äfven framdeles skulle ha stigit. Ivilken anledning hade således grufarbetarne till sin strike, om en inre nödvändighet ej förefanns? Frågan är af vigt: den skall lemna oss upplysning om den vinst, som för arbetarno uppstår af den nyare tidens stora socialistiska sträfvanden. Sedan omkring ett års tid ha arbetarne sin koalitions-frihet, d. v. s. förbudet mot arbetarekoalitioner för tilltvingande af löneförhöjningar är upphäfdt. Och detta med rätta, ty ifrågavarande förbud var oförenligt med frihetens väsende. Arbetarnes ledare begagnade den nya aöran för att, efter engelskt mönster, bilda föreningar för de särskilda klasserna af arbetare. Lassalleanarne (socialister) och Schulzeanarne (anhängare af sjelfhjelpsprincipen) täflade med hvarandra att inom föreningarne realisera sina läror. Det är ett sorgligt och tyvärr ej längre tvifvelaktigt rön, att sistnämnda parti vid dessa operationer så småningom upphör att bevara sin läras irsprungliga renhet och efterhand närmar ig socialisterna. Det Schulzeska systemets noraliska stöd ha derigenom ingalunda unnit i styrka, ja, Schulzes lärjungar tycas redan helt och hållet ha glömt hvad van sjelf så ofta predikat: , Kapitalet är cke arbetets fiende, utan dess vilkor, dess srundval, dess vän! Föreningarne, såväl Schulzeanarnes som assalleanarnes, sträfva, såsom fakta visa, ndast till det mål att störa de naturliga örhållandena mellan kapital och arbete, i et de utgå på att bestämma arbetslönen nsidigt och på tvångsväg endast efter arotarnes åsigt, alltså utan afseende på llgång och efterfrågan, ja tillochmed utan fscende på arbetarnes behof. Ilär och er hade försök i smått blifvit gjorda, och zreningarne hade dragit fördel deraf. Nu illo man operera i stort, och härtill hade rusarbetarne i nedra Schlesien blifvit ut;dda. Bland de c:a 10,000 dylika arbewe, hvilka der äro saralade på några få vadratmil, hade föreningar af hegge syemerna bildats, och icke lång tid derter utbröt striken. Ofördröjligen begåfvo g ledare af centralföreningarne i Berlin, and andan dan —