Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1870, sida 2

de farhågor, som man här och der hyste om der naivitet, storsinthet, uppbrusning, som är honon egen, Få ser man i de allianser, som han ingått en tillräcklig borgen för, att dessa egenskaper som äro tillräckliga för att göra privatmannen så mycken ära, icke så lätt skola spola statsmanner något spratt. Ollivier skall följaktligen blifva sjä len i det upa kabinettet, under det sådane märn som Buffet och Daru, hvilka äro af kallblodigare natur och se mindre långt, omgifva honom lika. som säkerhetsventiler, eller — om man vill — som häramskor för att leda den stolta och djersva slvgten af hans snille in på lugnare och mera reguliera banor. Efter Ollivier är ostridigt Buffet den mest betydande. Likasom vand att befalla, imponerar han redan från första stunden genom sitt uppträdande och sin figur. Buffet hade redan under republiken, och innan han var 30 år, varit minister två gånger. Då var han handelsminister. Med sann gammal-romersk integritet förbinder han stor afsarsskicklighet med outtröttlig arbetskraft. Han ser icke långt och vet ingenting utaf den ädla uppbrusning, som Ollivier är i stånd till, men inom sin synkrets öfverser och beherrskar han fullkomligt. Börsen, som af Magne var så kurtiserad, skall måhända helsa Buffet med några centimers baisse, men å andra sidan kan den allmänna moralen och dermed landets finanstillstånd ingenting annat än vinna härigenom. Credit foncier och andra kreditinstitutioner skola måhända komma att göra mindre lysande affärer på statens bekostnad, men de skattdragande torde svårligen komma att beklaga sig häröfver. Mindre begåfvad än Buffet grefve Napoleon Daru, om äfven den nye utrikesministern i hög grad innehar konsten att förrärlva sig vänner. År 1851, rid tiden af stat strecket, var han vice president i lagstiftande församlingen, och hos honom församlade sig morgonen den 3 December de författningstrogna deputeradena tör att begitva sig till det 10:de arrondissementets mairi och derifrån protestera mot nattens brott. Grefve Daru, af napoleonsk adel, återvände efter statsstrecket till privatlifvet för att först i Maj 1569 ånyo offentligen uppträda, i det han då blef vald till deputerad. Den nye utrikesministern är vän till Thiers; likväl har han förut med ännu större trohet slutit sig till de med honom mera liktänkande Tocqueville och Dufaure. Gentemot utlandet skall hans hållning bli strängt parlamentarisk och strängt fredlig. Inrikesministern, Chevandier de Valdrome, har i lagstiftande församlingen spelat en framstående roll som chef för ,,de 45 och som organisatör för manifestationen i Juni af ;. IIan är en fin och — framför allt — en skicklig och verldserfaren man, som städse vet att utjemna och förmedla motsatserna, och detta utan att i någon mån uppgifva fastheten af sina grundsatser. Fri trån Ols naixvitet, skall han specielt hålla tummen på ögonen på prefekterna; ej heller skall han låta -de administrativa nödvändigheterna imponera på Han är stor vän till decentralisationen, och just derföre torde man hafva rätt mycket att vänta af honom som inrikesminister. Såögris. undervisningsministern, advokat från Angers, är en strängt hederlig man, som besitter genskapen af en vältalighet, hvarigenom han be kar lagstiftande församlingen. Utan att just vara klerikal, torde han dock komma att på samna gång söka tillfredsställa anspråken i underisningsväsendet från de klerikala, som från de iberala. yIIandelsoch jordbruksministern Louvet, banir från Saumur, medför i sitt embete intet annat in en god vilja och en uppriktig liberalism. -Markis de Talhouet, dotterson till grefve Roy, inansminister under restaurationen, är kabinettets entilbomme. Nära förbunden med alla stora faniljer i F:nbourg S:t Germain, är han en verklig rand seigneur bland sina kolleger, som dessutom nnehar en rikedom, hvilken lemnar honom 7a 00,000 francs i räntor. Han har mycket stort nilytande i lagstiftande församlingen, hans ärliget och .politiska probitet äro höjda öfver allt frel. Maurice Richard, den nye ministern för de köna konsterna, — kejsaren önskade personligen tt bibehålla Vaillant som minister för det kejerliga huset — är Olliviers bäste och mest oegenyttige vän, och helt säkert skall det icke väcka arm hos någon, att Ollivier med Richards inade i kabinettet hufvudsakligen afsett att i hoom der haiva en trogen vid sin sida, på hvilken an alltid kunde förlita sig. Så är det nya kabinettet sammansatt af de ckantaste namnen i det liberala partiet, och för tt kunna gifva ett slutligt omdöme öfver detunma, måste man afvakta resultaten af dess verkunhet. Men ett står fast, att kejsaren tydligen visat, et han uppriktigt afstått ifrån den personliga reringen. Numera utgör han icke något hinder r, om ej ordnade liberala och parlamentariska irhållanden och seder slå rot i Frankrike.