Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1870, sida 1

Stockholmsbref. (Frän redaktionens korrespondent.) Stockholm den 6 Jan. IIär lefva vi i ett öfverflöd på — vatten, som vore det fråga om en ny syndaflod-. I dag, de heliga tre konungars dag, har det regnat större delen af dagen. Och hvilket regn! Tropiska skyfall, som räckt flera timmar å rad. Det envisa regnandet tyckes dock icke kunna skölja bort alla rykten, som grasserat här på nyåret. Det säges en hel mängd saker. Utan stor möda skulle jag kunna fylla en spalt med sådana o5det säges, men jag gör det icke och hoppas, att Handelstidningen håller mig räkning för denna återhållsamhet. Tidningens publik utgöres ju af praktiskt folk, som ej sätter värde på lösa rykten. Att excellensen De Geer lemnar justitieportföljen — ett af dessa ,,det säges — är mycket troligt, men icke vill jag åtaga mig att förutsäga när detta kommer att ske. Att grefve Erik Sparre skulle blifva frih. De Geers närmaste efterträdare — ett annat ,det säges — torde vi tillsvidare få anse för ett förhastande. Grefven kan icke ännu taga emoc en ministerportfölj, ty han har, efter all sannolikhet, icke ännu slutat sina studieresor, fastän han för tillfället befinner sig i fäderneslandet utan något extra dagtraktamente. Månne man icke gjort allt för stor affär af grefve Erik Sparres reseräkningar? Sådana räkningar äro visst icke ovanliga här i landet, och hade ifrågavarande aflemnats af någon annan än nyssnämnde grefve, skulle man troligtvis ej fästat någon uppmärksamhet dervid. Men det är nu verkligen så, att allt hvad han företager sig, erhåller genast stort intresse för offentligheten, hvilket sannolikt härleder sig af grefvens egen stora förkärlek för publiciteten och publicisterna. Hans räkning grundar sig, liksom alla andra dylika, på principen om statens skyldighet att betala rundligt. I fall man gjorde sig besvär att granska alla anspråk, som göras på staten, finge man snart se, att grefve Erik Sparre icke gjort annat än iakttagit ett gammalt svenskt bruk, som af litet hvar ingalunda anses såsom ett missbruk. Det är möjligt att denna coutume behöfver undergå en reform. Lämpligast vore väl att nedsätta en komitå till frågans utredande. Sedan komitn någon tid flitigt arbetat, jag menar varit tillsammans med så eller så högt dagtraktamente, kunde ju en af dess ledamöter, helst ordföranden, erhålla uppdrag att företaga en studieresa, t. ex. till Orienten, för att inhemta på hvad sätt den enskilde derstädes lyckas draga största nyttan af statskassan. En sådan resa kunde ej betalas nog högt. Den blefve kanske af ännu större nytta än stallmästaren Ohau Demirgians extraordinära beskickning till Egypten, egentligen blott en lusttur med en liten privatskrifvelse, af hvilken man också gjort alltför stor affär. Det ledsammaste i denna för öfrigt ganska komiska episod ur den nyaste diplomatiens historia är, att dem beskedlige U. v. K. kommit i en förarglig mellanhand, ehuru man borde kunna vara öfvertygad om att han handlat på god tro. Huruvida stallmästaren verkligen uttalat sde ord, som O. v. K. sedan meddelat svensska allmänheten, kan man ännu icke veta, soch det tyckes ej heller öfverstelöjtnant Leyonancker hafva så noga reda på, ehuru han var vid tillfället närvarande. Hans förklaring i ämnet bevisar rakt ingenting. Men hvad som väl lärer vara otvifvelaktigt sär, att hr stallmästaren och extraordinäre ambassadören till hr O. v. K. lemnat det lal, som den sistnämnde, vid det högtidliga ögonblicket icke närvarande, sedermera på god tro afsändt till Sverige. Uvarför röra upp himmel och jord för allt detta? Hvarför åtminstone icke vänta sills hr O. v. K. kommer hem? Han är sannolikt ännu hos påfven, men bör dock snart vara här igen, ty om han ock fått försaka Amaranterordens bal, så återstår Innocensen. Jag vet verkligen icke om Åstallmästaren och riddaren Öhau Demirgian är recipierad ännu i ,Innocensen, : men jag förmodar att han tillhör några andra af de hundratals ordenssällskaperna i hufvudstaden, hvilka ingen kan undgå, och det skulle icke förvåna mig, om han i Egypten invigt några hederliga paschar i Ide svenska ordenshemligheterna samt kanÅske sjelf på galadagarne burit ,,Innocensens insignier. När han, för ett par år sedan, anlände till det nya fäderneslandet, hvilket han nu troligtvis aldrig mer återser, hade han med sig ej blott utmärkta