Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1870, sida 2

försiggått redan under Engelbrekts lifstid, så aflägsnades derigenom ynglingens sinne ännu mera från marsken och riksföreståndaren, så mycket än mildheten i dennes väsende tycktes sätta honom ofvanom hans motståndare. Men huru högt herr Erik till sin personlighet än kunde stå öfver marsken, så var dock en annan fråga den, hvilkendera af dem kunde bättre uppbära Sveriges rike, den häftige och lidelsesusle och föga beräknande Erik, eller den foglige och mera eftertänksamme Carl, hvars handlingar derför ingalunda saknade kraft. Medan dessa tankar sysselsatte ynglingen framträdde biskop Thomas vid grafven. Han gjorde korstecknet och stannade med sammanknäppta händer framför grafven, och medan hans läppar rörde sig under bön, föll tår efter tår ned ötver hans kinder. Sedan han slutat sin bön vände han sig om, och ett drag af vemodigt allvar utbredde sig öfver hans anlete, när hans öga stannade på Nils Bosson. Denne gick fram till biskopen, som högtidligt lade sin band på hans nedböjda hufvud. — Gud den högste och alla himmelens helgon välsigne dig, min son — sade han med rörd stämma — här, just här, vid stoftet af den bäste och ädlaste man, har jag velat uttala min välsignelse öfver dig, när vi nu skola skiljas från hvarandra. — Alltså har den främmande riddaren haft ett ärende utom det att kalla mig till min döende moder? — Ja väl, min son — återtog biskopen — tiden är snart inne för dig att blifva en man för dig, och detta sista år, som återstår till dess, vill din fader, att du skall följa en tapper riddare, att du rätt må lära att skicka dig både i strid och frid. j — Och veten I, fromme fader, hvem som blifvit bestämd att under detta år blifva min herre? — Din fader, riddar Bo, bar dertill utsett