låtit sig göra, hafva följt riddarens föredöme, ty fru Bengta var honom ingalunda kär. Emellertid gick det icke an att försvinna. Fru Bengta hade redan sett honom och stannat och riktade en stund sina skarpa, genomträngande ögon på honom, under det hon synbarligen med ovilja besvarade hans vördnadsfulla helsning. Hon sade dock intet, utan fortsatte sin väg, men vände sig ett par gånger om, som hon fruktat att ynglingen skulle följa henne. Nu tittade den gröne riddaren försigtigt fram ur porten, och när han såg fru Bengta försvinna vid ett hörn längst bort på gatan, skyndade han med spänstiga steg utför klostrets stentrappa och ilade bort i samma riktning. Detta väckte Nils Bossons uppmärksamhet och han beslöt hastigt att följa riddaren, för att se, hvad som kunde förmå honom att så ifrigt följa den, hvilken han i första ögonblicket så påfallande undflytt. Så gick äfven han gatan fram, vek af vid samma hörn, der först fru Bengta och sedan den gröne riddaren vikit af, och påskyndade sina steg, då han här tycktes förlora båda ur sigte. Slutligen stannade han, och i hans ögon uttalade sig ett motsatt beslut till det, som dittills ledt hans steg. Det fromma allvaret, som försvunnit under det han var upptagen af tanken att utforska de båda hemlighetsfulla, intog åter herraväldet öfver hans anlete. På kort asständ såg han kyrkogårdsmuren, och han begaf sig med dröjande steg i riktning mot den tysta helgedomen. Liksom för att samla sina tankar och bereda sig till det möte, som biskop Thomas här stämt med honom, stannade han i sjelfva kyrkogårdsporten och gjorde andäktigt korstecknet. Inno på kyrkogården under de höga trädens lummiga kronor var det lika stark skymning som i klostergången, och vinden, som sor fram mellan trädens blad, susade liksom en andes mäktiga vingslag. Allt bidrog att stämma sinnet högtidligt och att