system af lärosatser, för hvars utläggningyl och predikan man har det särskilta stånd, som kallas prestestånd, utan en andllig se kraft, som genomtränger hela vårt lif, helgande dess äfven mest underordnade för-J rättningar, i det dessa blifva en verksamhet i det rätta och goda. När de presterliga yrkesmännen fatta så religionens väsen och uppgift, skola de deraf ovilkorligt känna sig manade att söka undervisa och vägleda sina församlingsledamöter äfven på det område, som kallas ,verldsligt, men som kan och bör vara lika så andligt, som trots någon utläggning af en predikotext. Ty hvad betyder väl denna lärdom, blefve den än så inplantad, om icke dermed förenas en vidgad insigt af lifvets förhållanden, med ständigt hänvisande till deras yttersta mål? Långtifrån alltså att söka nedsätta dessa förrättningar, som den jordiska tillvaror af oss fordrar, bör presten visa deras betydelse och värde. Och han visar det alldrig bättre än i handling, och detta just på den väg, som den småländske kyrkoherden här anvisat och beträdt. Det är sannt, att flertalet af våra prester, åtminstone på landsbygden, torde sjelfva sakna de insigter, som här erfordras för att kunna undervisa andra. Men med den allmänna bildning de erhållit, böra de lätteligen genom något sjelfstudium kunna fylla denna brist, derest deras håg dertill blifver vänd. Den personliga beröring, hvari de härmed komma till sin församling, skall ock öka deras menniskokännedom och lära dem att sannare uppfatta både lefnadsförhållandena och karaktererna inom den krets, hvarest de äro satte att verka. Det är saknaden af en sådan kännedom, som göra många prester, särdeles de yngre, så platt oförmögne att tala till menniskohjertat och att höja sig öfver det formulerade framställningssätt, som blifvit inlärdt vid seminarierna, och hvilket man, förmätet nog, kallar ,Guds ords predikan. Likasom presterskapet på landsbygden skulle kunna stiga mycket i anseende och aktning samt inflytande, om det ville följa det ifrågavarande föredömet, då församlingarne skulle med mindre missnöje och knot känna de tunga bördor, som ,,kyrkan pålägger dem — så skulle ock folkskolans lärare på landsbygden kunna mycket höja sin ställning, derest de bemödade sig om att, jemte barnaundervisningen, gagna de äldre genom något praktiskt biträde. Vi hafva påpekat ett par områden, hvarpå folkskolelärarne skulle i detta fall kunna både gagna menige man och äfven vinna någon fördel för sig sjelfva, om icke genast, dock ganska snart. Det ena är bokföring och det andra egouppmätning. Båda dessa kunskapsämnen äro mycket lätt inhemtade och borde ingå i lärareseminariernas kurser, så atc hvarje åtminstone yngre folkskollärare borde känna dem. Det biträde de kunde dermed bereda allmogen eger ett så påfallande praktiskt värde, att de fleste hemmansegare skulle snart nog deraf begagna sig och lära sig att dermed bättre värdera både läraren och hans undervisning i skolan, hvars betydelse för lifvet man derefter skulle klarare inse och högre uppskatta. Såsom ett tredje ämne af liknande praktisk betydelse föreligger trädgårdsskötseln. Det är nemligen — låtom oss städse ihågkomma det — för lifvet hvarje undervisning, hvarje predikan måste vara beräknad. Och när undervisaren har detta mål klart för ögat; rär han är genomträngd af sin uppgift att vara nytlig, skall han snart förnimma helt andra frukter af sin verksamhet än dem, som skördas af de torra lexorna, hvilka kunna gifva en tarflig näring åt förståndet, men icke lifva hågen, eller väcka och stärka handlingskraften. Men — vi upprepa det — det är mån, med ädla tänkesätt, med upplyst förstånd, med duglighet för lifvet, som samhället önskar se utgå ur sina bildningsanstalter, icke bokmalar, närsynta till blicken och hopkrympta till själen. Må skolans lärare behjerta dessa fordringar och må äfven det presterliga läroembetets män beakta huru mycket de kunna göra för samma stora syftemål! I Dag. N. af den 3 dennes läses: Man säger att inom regeringopersonalen förestå vigtigare förändringar, än den för någon tid sedan bebådade: statsrådet Thulstrups afgång från chefskapet för sjöförsvarsdepartementet och fortifikationsche1 Pan hasar To , D (t.41d1.1.n.