hans bön. Stället der han besann sig låg något åt sidan om grafven och utom området för det starkaste ljusskenet från de omkring densamma brinnande vaxljusen. Denna omstiändighet, men ännu mera sinnesstämningen hos den man, hvilken nu invid sjellva grafven låg på knä och obarmhertigt gisslade sin nakna rygg, hade låtit honom förblifva obemärkt. Mannen vid grafven var klädd i pilgrin sdrägt och kan hade lagt hatten och stafven vid sidan om sig och kastat af sig kåpan, så att skuldror och rygg voro obetäckta. Sedan han slagit sig, så att bloden sramsipprade i långa strimmor, sammanknäppte han sina händer och föll med sitt ansigte ned mot stengolfvet, utstötande hjertslitande suckar och deremellan hastiga och al en häftig gråt afbrutna meningar. — ve mig, ve mig, eländige — framstönade han — att jag så skulle glömma ära och tro... huggormens like är jag, ve, ve... och med giftig tand högg den gode i hälen .... Och så fabltado han åter den förförliga och vrålade som en vansinnig, under det de spikarne höggo in i hans kött. Nils Bosson stod darrande af rörelse och kunde icke slita sina ögon från botgöraren, hvars ånger uttalade sig på ett så otvetydigt sätt, och hans rörese tilltog, när han i den dyckliges drag tyckte sig igonkänna sitt syskonbarrs, mördarens, Magnus Bengtssons. — Min gerning är svar som natten — sortsatte den olycklige mellan slagen — alla himmelens stjernor förmå icke göra den ljus, men blod skall flyta ... blod, blod .. dagen födes i blod ... och blodet skall cöra mig ren, och när den sista blodsdroppen faller, då karske skall det svarta försvinna och min själ få dricka dagens ljus — och dermed slog han den tunga gisseln så hårdt mot ryggen, att han alldeles maktlös dignade ned mot golfvet. (Porss.) gisseln SA