Men han hörde äfven ett kort, dämpadt skratt från ett utsprång at kyrkomuren, och han tyckte sig skönja fliken af en hvit mantel. Detta upplyste honom på en gång om, hvilken den ene af de samtalande vore, och påskyndade hans inträde i kyrkan för att undslippa ett möte med den skrattande riddaren. Besynuerliga tankar uppstego i ynglingens själ, medan han gick fram i det tysta, dunkla templet, som endast upplystes af några vaxljus vid ena sidan af högkoret. Utan trifvel var der Engelbrekts graf, och ditåt riktade han sina steg. Ju mera han nalkades detta ställe, desto mera undanträngdes de tankar, som de nyss hörda hemlighetsfulla orden framkallat, och hans själ fyldes af andra bilder och hans hjerta klappade allt högre. Minnena från de sist förflutna åren slöto fram för honom och han såg klarare än någonsin sina sammanträffanden med ,,den listle mannen, hvars stoft han nu beträdde. Löftet, som han gaf honom vid aftagsvägen till Skälnora, då Engelbrekt så bittert hånades af de förnäme herrarne, företrädesvis herr Thure Thuresson (Bjelke) och Nilsegen farbroder herr Nils Stensson (Natt och Dag), löftet att aldrig draga sitt svärd för en sak, som ej var Sveriges allmoges, — det stod så lilligt för honom, som om orden nyss undsluppit hans läppar, och vid det fasta beslut som brann inom honom att blifva detta löfte trogen, rann der upp en så obemängd inre frid inom honom, att han tyckto sig liksom föras inom närvaron af goda andar. Han knäppto i from andakt tillsammans sina händer och föll på knä samt bad till Guds moder och S:t Erik konung samt äfven till Engelbrekt, att de skullo föra hans varma böner inför Guds, thron och föra till honom tillbaka mod och kraft att kämpa för det goda och ädla och vandra en rättsinnig riddares väg genom lifvet. Ljudet af häftiga piskslag väckte honom ur