framkalla höga och stora tankar, ännu mer hos den, hvars mål var den store Engelbrekts graf. Lifligt kände Nils Bosson i denna stund, att det var ett heligt rum han beträdde. Tidens vidskeplighet förlänade äfven de dödas hvilostad en större makt öfver menniskosinnet, än hvad som sallet är i våra dagar. Derför kunde man vid en så sen timma på dygnet vara viss om att icke störas af obehöriga viltnen, om lljertats kraf lockade till ett besök på en sådan plats. Men derför voro också kyrkogårdens skuggor goda bundsförvandter till dem, hvilka behöfde undandraga sig offentligheten för att tala ett ord i förtroende. Öch för detta ändamål tycktes Örebro kyrkogård vara afsedd denna afton. Just som Nils Bosson satte foten på trappan till kyrkodörren hörde han något på sidan om sig ljudet af tvenne samtalande. Sannolikt hade samtalet redan varat en stund och kommit till en punkt, der rösten liksom behöfde förstärkas för att ge mera vigt åt orden. Han hörde tydligt följande yttras: — Så visst som jag lefver, du skall hafva denna klenod, Erik, och kom sedan och säg mig, om någon skall finnas mäktigare än du i Sveriges rike. — Hjertans kära syster, I viljen mig väl, och jag tackar eder — genmälte en manlig stämma, men mera dämpad — men mitt goda svärd skall nog skapa min lycka eder klenod förutan. Edra goda råd äro mig dyrbarare än det kostbara smycket, och de stå mig ju alltid till buds! — Förakta icke, Erik — återtog den förra stämman — det ligger en underbar kraft förborgad i smycket ...och du skall bära det, och sedan skall du rida ner den stolte marsken ... Jag är det på spåren, och jag skall skaffa dig det... du kan lita på mina ord. Derefter blef det tyst, och Nils Bosson hörde steg, som aflägsnades från kyrkan åt motsatt håll.