Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1870, sida 3

f-Jej vara, emedan ett starkt snöfall och fullt yrväder rådde under påföljande natt och säledes något spår ej syntes följande dag, hvadan bjärnen lemvades i fred till den 3 innevararde December, då jag erhöll underrättelse om att björnen gått ut. Olof Danielsson var då ej hemma, hvadan jag medtog Lars i Skjerberget, min gamle hund Rask och Ålen yngre, och vi begåtvo oss-till Löt-Olof och vidare 0till berget. Holmningen var emellertid så stor, att nvi hade fått flera dagars göromål, hvar ag besslöt att släppa hundarne. Dessa fingo ast upp en hare, men den brydde vi oss ej om; det dröjde icke länge innan Rask bytte om skall, och jag föristod straxt att han hade björn för ögonen. Nu r fingo vi brådtom, men marken var oländig och snårig, så att skidorna icke kunde begagnas, och med möda hunno vi fram till hunden, som Just höll vid idet, under en stor tall. Låt-Olof gick 3 upp på sjelfva idet, Lars i Skjerberget placerade sig på sidan, och jag försökte oroa nalle med att sparka snö in i hålet, men han ville ej ut. Jag bröt då af en torr asptelniug och stack in, men nu var det slut med tälamodet; björnen kommer ut under ett förskräckligt brummande, men vi voro alla tre färdiga att skjuta på en gång, och björnen föll till marken för vära skott. Vi hade så stått en stund och sett på honom, då han reser sig med ett ännu hemskare brummande och kommer rakt emot oss, men som gamle Rask genast syvar-i raggen på honom, bar det at ner för berget. Hundarne drefvo, men ljudet blef allt svagare och slutligen återkommer den yngre hunden, ihärdigt tjutande, hvarföre vij trodde att björnen stnpat. Sedan bössorna blifvit väl rengjorda och laddade, påtogos skidorna, och hunno vi snart spåret, som äfven utmärktes af blod på flera ställen. Det blef emellertid mörkt och vi kunde ej finna ljud eller spår af hvarken hund eller björn, hvarföre vi beslöto skaffa oss herberge för natten, troende att hunden väl skulle komma efter. ELmellertid gjorde vi ännu en liten tur i halfmörkret, och jag varsnade björnen, som reste sig under en buske cirka 30 alnar ifrån mig, och blef så mycket säkrare derpå, som mina kamrater äfven tyckte sig se honom och den yngre hunden började skälla. Det var dock för mörkt att skjuta, men vi visste nu hvar vi bade besten. Med verkligt sorgliga känslor aflägsnade jag mig från stället, ty det var nu klart att min trogne Rask fått en omfamning saf sin fiende, den 19:do som han stridt mot och alltid vunnit seger, och jag förmådde ej sofva på hela natten af sorg r min stackars trogne hund. Tidigt på morgonen sände vi bud efter ett par andra hundar, begåfvo oss i väg och påträffade min gamle trotjenare illa sargad på flera ställen, dock vid litet lif; han fördes bort till våra saker vid kanten af en mvr, der vi beredde honom en bädd af granris och började sökandet efter björnen. Denne påträffades äfven, och jag fick ge honom ett skott, men hållet var långt och han fortsatte att ansätta hundarne. Slutligen hunno vi upp honom, och då han blef oss varse satte han sig rakt emot oss och sträckte framtassarne i vädret, nen nu fick han trenne välriktide skott och föll död till marken. Denne, den 24:de björn jag varit med om, var,en vacker hanne, som jag antager väger öfver skeppundet. Hunden lefver ännu och torde blifva frisk igen, ehuru gammal och bräcklig, men han kan ännn icke resa sig Explosion. D. 20 sistl. Dec., kl. 3 på dagen, inträffade å Bodensjön, då ångbåten ,,Rheinfall, tillhörig det bolag, som bestrider trafiken på sjöns nedra delkoch Rhen, skulle lägga till vid Berlichingen, att densamma, till följd af ångpannans explodering, gick till botten. Örsaken till denna katastrof, som, enligt ögonvittnes utsago, skedde nästan ög onblicklig, var ännu den 23 icke utreddI samma stund ångpannan flög i luften med en knall, hvilken kom hela Berlichingen att darra liksom vid en jordbäfning, lösslets fartygets akterdel och slungades i hundrade spillror åt alla håll, medan fören åter snart försvann i djupet. Samtliga passagerarne i försalongen, till antalet 18, blefvo räddade, men de i aktersalongen föllo alla offer för olyckan. Af sjelfva fartyget, som ligger helt nära stranden, synes deck icke ens skor n. Sakkännare anse olyckan möjligen ku: klaras sålunda: Då vatten gjutes på glöd förvandlas det, som bekant, icke genast i utan bildar först kulor, som då snart explo Var nu ångpannan på båten icke försedd med en beJ vantitet vatten, så kunde hon upphett lödgning. Under färden förbrukades ån ti tomrum uppstod, det vatten som fanns kos e i pannan, och då vattenkulorna strax der lerade, utvecklatles ett tryck, som icke den kaste ånga skulle kunnat motstå. opp! fn herre åkte en gång i friskt traf läde och råkade dervid att köra belt nära ett mer, som litet förargadt deröfver hade bet sig för en väninna och yttrat dervid: ,, då man är ute och åker, bör man antingen ba bjellror eller se opp. Som ingenting nu för tiden kan , fick sammo herre snart del af yttrandet, och då han några dagar derefter skulle göra han händelsevis i trappan ret, som nyss förut hade s sätt att färdas, och som t e, nemligen utför trappan, på hvars e g hon hade snafvat. Helt lugnt yttrade rn då: , När man är ute och åker, bör man antingen ha bjellror eller se opp. Rättsskipning en tysk småstat. I d:r Gustaf Pen rnesbeskrisning af den i det 16:de årbundradet berön de skolmannen Valentin Friedland Trotzendorf, som var rektor i Goldberg, 3 mil söder om Liegvitz i Schlesien, finnes följande exempel på en egendomlig rättsskipning: År 1549 sutto 3:ne af de äldre eleverna i Trotzendorfs skola, nemligen Karl von Promnitz, Jonas Tolkwitz och Wolfgang Käppel, på stadskällaren vid några bägare vin och voro glada. Då strädde stadens väktare berusad, grep v. Pomnitz bägare och tömde den. Förbittrad kastade denne bägaren i hufvudet på väktaren, som fick en obetydlig skråma. Saken kom inför domstol cch hänsköts till hertig Fredrik III af Läegnita, hvilken herre fann i väktarens person sin egen myndighet allvarsamt kränkt och derför ville statuera ett exempel, hvarföre han, utan att afhöra något försvar, dömde de 3 ynglingarne till döden. Händelsen var emellertid den, att den egentlige gerningsmannen, v. Promnita, var en slägting till biskopen af Breslau, hvilken genom sin förbön utverkade hans benådning. Men för öfrigt var fursten icke den man, som mildrade domen, ty Jonas Tolkwitz och Wolfgang Käppel, hvilkas brott var, att de hade sett på, då v. Promuitz kastade bäaren, blefvo båda afrättadeLA IN: BURRE london