Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1870, sida 2

Det var frampå eftermiddagen — en vacker dag i slutet af Maj — som biskop Thomas red in i Örebro, och innan Nils Bosson hunnit fallgöra sina åligganden i afseende på biskopens tjenst, var det redan afton. Marsken var ännu qvar hos hans herre, och han stod och liksom öfvervägde med sig sjelf om ban skulla gå upp till de båda samtalande herrarne, eller om han skulle bogifva sig till den märkliga mötesplatsen, dit biskopen stämt honom. Då kom en man gående gatan fram och tycktes på afstånd fästa blicken på puglingen, hrårpå han med leende min nalkades honom. — Det var lyckomöte, Nils Bosson — sade han — jag hoppades icke trälfa dig här; jag menar, att din herre befinner sig häruppe? Nils Bosson bhejakade frågan, men hans allvarsamma utseende var allt för påfallande för att ej framkalla ett spörjsmål. — Det spörjer I, Herrman Berman! — sade han. — Och likväl tycker jag, att denna stad med slottet och kyrkan i och för sig äro egnade att framkalla allvarliga tankar. Ånnu innehakves slottet af den store hjeltens folk, och hans stoft har knappt hunnit kallna i kyrkan derborta. — Föga känna vi hvarandra — svarade Herrman — och derför har jag ingen rättighet till edert förtroende, men jag vet, hur kär han var eder och huru högt hans minne är, och mera behöfves icke för mig att bjuda eder min hand till vänskap. Behöfven I någon gång en fulltro vän, så tänken vå Herrman Berman! Nu måste jag tala med der herre, biskopen! Dermed gick Herrman in genom klosterporten, och Nils stod ensam qvar, lyssnande till ljudet af len bortgåendes sporrar, som snart förtogs af ett ort och afmätt skratt. Den, från hvilken detta jud härledde sig, blef snart synlig inne i klosterängen. Det var den gröne riddaren. (Forts.)