Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1869, sida 2

slutligen måste jag uppgitva hoppet att återfinna dem. Och jag har ej mera återsett dem, — aldrig återsett Assja. Om Gagin hörde jag längre fram något, men hon var för jalltid försvunnen för mig. Jag vet icke ens om hon ännu lefver. En gång, för några år sedan i utlandet, sag jag siyktigt i en jernbanvaggon ett fruntiunmer, hvars ansigte lifligt erinrade mig om oförjgätliga drug — men sannolikt villades Jag af en tillfällig likhet. Assja förblef i mitt minne samma tlicka som jag hade kännt under den skönaste delen af min lesnad, som jag för sista gången hade sett nedlutad öfver den låga stolkarmen. Jag måste emellertid bekdnna, att jag ej har sörjt henne alltför länge, ja, jag tyckte til och med att ödet har gjort rätt uti utt ej förbinda oss med Jivarandra; jag tröstade mig med den tanken, att jag sannolikt ej skulle hafva blifvit lycklig med en sådan hus Jag var da ung, och framtiden, dotta korta, flyktiga lit, föreföll mig ännu oändligt. Hvarför kan ej, tänkte jag, hvad som händt en gång, ånyo upprepas och kanske ännu skönare? Jag bar lärt känna andra qvinnor, — men den känsla, som Assja hade väckt hos mig, denna brinnande, ömma, djupa känsla vaknade aldrig mera. Nej, inga ögon kunde ersätta mig dessa, hvilka en gång med eu sådan kärleksfullliet voro riktade mot mig; nnat bjerta har nning klappat mal ungkarls ensamma, nulefver jag glädjelöst mina är; men jag bevarar ännu som en helgedom hennes bref och den förorkade geraniumqvisten, denna qvist, som —.—