Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1869, sida 2

lagt sin oerfarna ungdom i min hand, — — och jag hade ej tryckt henne till mitt bröst, hade låtit den lyckan undgå mig att se det kära ansigtet, belyst af glädje och lycka. Denna tanke gjorde mig nästan vansinnig. — Hvart kan hon ha gått, hvad har blifvit at henne? ropade jag ångestfullt i vanmäktig förtviflan. — — Någonting hvitt sramskymtade plötsligt tätt invid stranden. Jag kände detta ställe. Der stod ett gammalt stenkors öfver en graf, i hvilken en för sjuttio är sedan drunknad man hvilade. — Mitt Ujerta isades nästan. Jag sprang fram till korset; — den hvita gestalten hade försvunnit. Jag ropade: Åssja! Mitt vilda skri förskräckte mig; — ingen svarade. Jag beslöt att höra efter om Gagin kanske hade funnit henne. (Forts.)