Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1869, sida 2

Jag gick hastigt utsör vinberget och skyndade in i staden. Snart hade jag ilat igenom alla gatorna, till och med blickat upp till fru Luises fönster, hade kommit ned till Rhen och sprang utelter dess strand. Tid efter annan mötte jag fruntimmersgestalter, men Assja syntes ingenstädes till. Det var nu icke längre harm jag erfor, jag plågades af en hemlig fruktan, och icke blott fruktan — — nej, jag kände ånger, det djupaste mediidande, kärlek! — Ja, den ömmaste kärlek. Jag vred händerna och ropade i nattens dunkel efter Assja, i början sakta, och derefter allt högre; hundra gånger upprepade jag att jag älskade henne och svor att aldrig mera skiljas från henne; jag skulle hafva gifvit allt i verlden för att åter få hålla hennes hand i min, höra hennes ljufva röst och se henne sjelf framför mig. — — Hon hade varit mig så nära, med fullt förtroende; i hjertats och känslans oskuld hade hon kommit emot mig och