verld den förnuftiga och den bästa! Längre fram finner emellertid författaren, att föreställningen bestämmes af de erfarenheter, som menniskan gör i verlden. Dessa ersarenheter äro mera af dyster än glad na; det finnes i verlden mera smärtor än fröjder, såväl för den enstaka individen, som i det hela. , Verlden liknar ett penurnglotteri: de insatta smärtorna måste man betala fullt ut, men vinsten får man endast utbetald med afdrag. Äfven lif vets högsta förmåner bereda i och för sig ingen positiv glädje, utan bålla sig på nollpunkten mellan glädje och bedröfvelse. Vi inse helsans värde först när vi äro sjuka, upgdomens först när vi äro gamla, 0. s. v. Dessa förmåner äro på sin höjd de yttre vilkoren för belåtenhet; men det inre vilkoret är resignationen, förnöjsamheten med det nödvändiga. Det absolut belåtna lifvet skulle således vara det,som ej känner någon smärta; det skulle till sitt värde stå lika med icke-tillvaron. Men då äfven den mest belåtne icke alltid är fullkomligt belåten, så står allt lif i värde under det absolut belåtna, följaktligen under icke-tillvaron. Detta se vi dagligen inför våra ögon: ju äldre vi bli, desto mera försvinna vår ungdoms illusioner, tilldess vi komma tillbaka från allt och med den vise i Bibeln säga: allt är fåfängligt, illusoriskt, förgängligt!. Samma process visar sig älven i mensklighetens lit. Den antika verlden representerar återkommandet från det första, ungdomliga stadiet af den illusion, att lyckan står att finna på jorden; under medeltiden fasthakar sig menskligheten vid det kristna hoppet om en salighet på andra sidan grafven, och nu äro vi i begrepp att sönderbryta den kristna dogmen, utt öfvergifva detta hopp. Menskligheten skall snart komma derhän att uppgifva allt sträfvando, att afstå från den positiva lyckan, att lingta efter den absoluta smärtlösheten, efter Intet. — Och befrielsen från detta clände? För den enskilde skulle sjelfmordet vara den enda säkra utvägen att undandraga sig tillvarons jemmer. Men detta skulle lika litet rubba verldens väsende, som de naturliga dödsfallen göra det. Det skulle ej heller hjelpa, om mensklighet doge ut genom återLållsamhet i könsasseende: det omedvetna skulle begagna första tillfälle att skapa en ny menniska eller något liknande. Verldens slut, Intet, kan först inträffa då största delen af den i verlden sig manifesterande medvetna, andan gripes af en så djup längtan efter friden och icke-tillvarons smärtfrihet, att denna längtan praktiskt gör sig oemotståndligt gällande samt tillintetgör vilja och tillvaro. Uppfyllandet häraf i mensklighetens ålderdom gå vi, efter all sannolikhet, till mötes. Så tror åtminstone hr von IIartmann. Denna filosofi — hvilken för öfrigt af författaren framställes med stor klarhet, ja med poetisk lyftning — är tröstlös; är cn förtvislans, em det blaserades Till all lycka är det omöjligt att ktigt smitta menskligheten med dylii filosofiska läror — den tid, då den ågavarande längtan kunde göra sig prakgällande, skjutes alt längre i bakom det i menskligheten verkande begäret att lefva, och det är att sOppas, att ingen genom hr von Hartmaun skall låta arhålla sig från att med ädtigt sinne, med hopp och förtröstan i det stundande nya året till mötes! II. AH—-ann——— —— SÅ 2 FR I KY av fv