Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1869, sida 1

TR nesis, bibelns, tradition i förbindelse med Ariernas äldsta traditioner. Första Mosebokens Eden är för verkets författare utgångspunkten för alla traditionens folkvandringar, utgångspunkten för staternas och religionernas historia, och hans slutledningar äro så positiva, att den bekante geografen och kartografen d:r Henry Lauge tillochmed fixerat dem i en karta. Hela verkets betydelse låter ännu ej öfverskåda sig, då härtill 2:dra bandet är af nöden; också har den strängt vetenskapliga kritiken ännu ej yttrat sig derom. Men arbetet är helt och hållet egnadt att försätta de intresserade vetenskapliga kretsarne i den största spänning, och ett ytterst häftigt pennkrig är att förutse, ty nästan hvarje punkt, som von Bunsen uppställer, utmanar till en diskussion, och de slutföljder, hvilka han drager af språkjemförelsen, äro understundom af en djerfhet, som tillochmed kännaren knappt skall vara i stånd att följa. Det återstår mig ännu endast att konstatera, att verket är baseradt på ett högst ovanligt material af kunskaper och lärdom samt att författaren uppenbarligen eger en hög begåfning för sammanställningen af och jemförelsen mellan skenbart långt från hvarandra liggande ämnen. I vår tids religiösa rörelse tages vår uppmärksamhet i anspråk af en skrift, som på visst sätt förkunnar oss framtidens religion — framtidens religion i motsats mot det nu rådande kyrkodömet, ty den nya religionen är ingenting annat än kristendomens ur sin urkälla förnyade form. Skriften heter ,,Gud, verlden och menniskan — grundlinier till religionsvetenskapen, och författaren är Eduard Baltzer, hvilken man, efter hans litterära verksamhet på det litterära området, kan kalla de Åfria församlingarnes Melanchton, d. v. s. de religiösa föreningars, hvilka, tillfölje af de religiösa rörelserna under de sednaste 25 åren, bildat sig utanför den stora kristna konfessionen. I inledningen undersöker författaren hvad religion är, och hans begrepp derom skall kunna tjena oss till måttstock vid bedömandet af hela läran. Han finner, attreligionen är grundad i känslan, men hon är icke identisk med känslan, fastmer måste, såsom allt andligt lif, så äfven religionen ur känslans form inträda i föreställningens stadium; känsloreligionen blir förständseller förnuftsreligion. Religionen yttrar sig i vetandet, i viljandet, i kunnandet, i handlingen, i gemenskapen (socialism), i andakten, och enlighet härmed är religionen icke ettdera af allt detta, alltså hvarken känsla, eller förstånd, eller vetande, eller viljande, eller kunnande, eller handling, eller gemenskap, eller andakt, hvart för sig taget, utan allt detta i ett. ,,Ju fullkomligare sammansmältningen af dessa elementer, desto renare är religionen. — Författaren utvecklar derefter i läran om det sköna (estetik), om verldsåskådningen (dogmatik), om sjelfmedvetandet (religionsfilosofi), i sedoläran (etik), i konstläran (artistik) och i arbetsläran (biologi) systemet af sin religiösa verldsäskådning. Såsom den närvarande tidens religiösa uppgift betecknar Baltzer ,att upphäfva eller försona religionens skenbart mot hvarandra stridande elementer till enhet samt att göra religionen i förklarad gestalt till själen i det verkliga lifvet. Och se här det tillstånd, nvilket på grund af dessa läror skall utveckla sig på jorden: , Likasom den enskilda menniskan först känner, sedan gör g föreställningar, samt derefter lär sig änka, vilja, kunna och handla, så har äfven vetenskapen sjelf måst uppfatti lifvet samt odla estetik, dogmatik, filosofi, etik, konstoch arbetslära i ett slutet sammanhang. Så snart verlden gör detta i stort, ir vår öfvergångs-tidsålder genomvandrad, och en mensklighet skall då vara skapad, sådan den hittills aldrig existerat, men nvilken på ett förklaradt sätt skall förverkliga det, som alltid gjort menniskan salig. Religionen skall då åter vara lifrets själ, religionsvetenskapen skall åter ntaga den henne tillkommande ställning, och evangelium, det glada budskapet från len Eviges rike, skall på jorden finna ett enare genljud än nu, då dess renstämda dockor endast ljuda i rena hjertans gömnor, och sällhetens vägar endast igenkänas af det gudaktiga sinnets skarpa öga, ndast beträdas af dem, som äro en sådan nsigt trogna. I denna religionsfilosofi förutses således ett verkligt lycksaligt tillstånd på jorden — ett tillstånd, som synes ligga i skadelseplanen. Ack, i ett helt annat ljus visar sig verlden för filosofen E. von Hartnann, som skrifvit en , Det omedvetnas ilosofi. von Hartman är en lärjunge af Arthur Schopenhauer, och ni vet redan, utt denne ,samtidens störste tyske filosof innställt ett fflOSOfskf svstem hyvillret g8är